onsdag 15 maj 2013

Fabrikörn och SM 2013




I går damp äntligen kuvertet med protokollen från mina åtta bidrag ner i postlådan. Det blev ganska blandade skurar även denna gång, och inga medaljer tyvärr vilket gör att jag känner ett behov av att damma av klassikern i filmklippet ovan.

På minussidan fanns det två genomgående teman; brettanomyces och oxidering. Det förstnämnda var delvis avsiktligt, delvis slarv eller otur. Det sistnämnda är kanske något jag måste titta närmare på då jag tycker mina öl har åldrats med mindre värdighet på sistone.

Innan jag börjar gå igenom ölen var för sig kanske det är läge att gå igenom hur bedömningen av ölen går till för dem som inte känner till det. Varje öl man tävlar med tillhör en speciell öltyp eller ölklass, med en tillhörande definition på hur den kan och bör smaka och se ut. Denna definition ligger till grund för bedömningen som görs av en grupp av utbildade öldomare. Bedömningen utmynnar i ett protokoll med en poäng (0-50) per domare samt allmäna omdömen.

Varje grupp domare får uppgiften att döma alla öl för ett antal klasser som tillhör samma huvudklass, där det för närvarande finns elva huvudklasser. Inom varje huvudklass väljer motsvarande domare ut ett antal öl som anses vara de bästa till en semifinal. Dessa bedöms lite mer noggrannt och av dessa utses en bronsmedaljör, samt två öl som går vidare till den stora finalen som avgörs på själva SM-dagen. Under finaldömningen bedöms alla finalöl mot varandra, och totala brons-, silver- och guldmedaljörer utses. Dessutom utses silver- och guldmedaljörer i varje huvudklass.

Nedan följer en beskrivning uppdelat i huvudklasser över hur mina öl bedömdes, samt med lite kommentarer från min sida.

Huvudklass 2 - mörk lager:

Det var tuff konkurrens i denna huvudklass som det kommer framgå snart. Dessutom kom den slutliga vinnaren - en schwarzbier - från denna huvudklass. Själv skickade jag in två bidrag, och jag måste vara väldigt nöjd med såväl ölen som bedömningarna av dem.

Min Wienare fick snittbetyget 40 och överlag positiva omdömen, men det räckte inte ens till semifinal. Jag hade medvetet lagt mig i den lägre delen av färgspektrat, och detta noterades som den enda negativa anmärkningen.

Äntligen lyckades jag få bra betyg för en dubbelbock, och märkligt nog för den som jag är minst nöjd med. Idel positiva kommentarer förutom att någon hade önskat lite mer fyllighet, och betyget landade på 43 vilket räckte till semifinal men inte längre.

Huvudklass 5 - karaktärsfull ale

Bakom det något kryptiska namnet på denna huvudklass döljer sig ett antal halvstarka överjästa öl som klumpades ihop när man gjorde en rejäl omstädning av ale-klasserna. Som jag skrev om tidigare tycker jag denna indelning innebär en klar förbättring, även om jag har en del betänkligheter kring några av typdeffarna, bland annat för de två öl jag lämnade in.

Min ipa hade jag skickat in trots att jag hade brutit mot SHBF:s påbud om karamellmalt i ipor. Detta stilbrott passerade dock helt obemärkt hos domarna, och någon tyckte till och med att maltigheten var något för framträdande. Till domarnas försvar ska dock sägas att denna ipa snabbt åldrades efter flasktappning vilket bland annat resulterade i att den mörknade något och tappade humlearom. Säkert kan maltigheten ha förstärkts också. Den lätta tröttheten hos humlearomen noterades förtjänstfullt och kommentarerna kändes vettiga i stort, med undantag från enskilda noteringar om lösningsmedel och diacetyl vilket jag ställer mig ganska frågande till. Betyget blev i alla fall 30 poäng till slut.

Min svart-ipa hade klarat tidens tand bättre, kanske tack vare den rostade malten. Betyget blev 36 och det får jag vara nöjd med. Kommentarerna i protokollet illustrerar ganska väl den poäng jag gjorde i det länkade inlägget ovan; att det inte finns någon som helst konsensus kring hur en svart-ipa ska vara. Och inte tror jag att typdefinitionen hjälper så mycket heller, då den exempelvis kräver en färg på >40 SRM (att min version låg klart under passerade utan kommentar) samtidigt som man inte får ha några tydligt rostade toner. En av domarna tyckte det var för mycket rostade toner och för lite humle, en annan tyckte tvärtom. Vidare var den samtidigt för söt och för torr.

Huvudklass 6 - veteöl

I denna klass lämnade jag enbart i en enda öl, min vetebock. Den var jag själv inte så jättenöjd med men den fick ganska positiva omdömen på vinterölsträffen. Några månader senare hade dock oxidationen blivit lite väl tydlig, något jag själv märkte när jag senast öppnade en flaska för ett tag sedan, och det noterades naturligtvis. Lite toner av aceton och alkohol klagades det också på, samt en viss kärvhet som jag själv har uppfattat som jästfenoler av tuggummityp. Betyget landade dock ändå på 32 poäng till slut.

Huvudklass 9 - belgiska och franska öl

Här hade jag lämnat in hela tre olika öl, och jag var lite tveksam till allihop faktiskt. Dels av kvalitetsskäl, dels på grund av osäkerhet kring lämpliga klasser.

Min speciale hörde dock tveklöst till klass 9A (belgisk pale ale), och den var jag rätt nyfiken på då jag var rätt nöjd med den själv. Nyfikenheten minskade inte heller när jag en månad innan bedömningen tyckte mig ana lätta brettaromer i den. Eftersom jag tyckte att dessa inte gjorde ölet påtagligt sämre valde jag ändå att skicka in den vilket kanske var lite dumt. Tydligen hade de två flaskor som öppnats varit fontäner, vilket jag får be domarna om ursäkt för. När jag i skrivande stund öppnar en flaska så har förvisso såväl brettaromen som kolsyrenivån skruvats upp ett snäpp, men någon flaskfontän var det sannerligen inte. Kanske hade flaskorna som bedömdes skakats om lite extra under hanteringen fram till bedömningen. Jag tycker fortfarande att det är ett gott öl, en lite lättare variant av Orval skulle jag vilja säga. Domarna var lite mer skeptiska - med all rätt eftersom bretten inte ska vara där egentligen - och gav den 25 poäng. Min arbetshypotes är att det var den uteblivna jäsningen de första dagarna som gjorde att bretten kunde etablera sig.

I brettölen var bretten dock fullt avsiktlig, men här var jag själv väldigt skeptisk till aromen. Domarna var lite mindre skeptiska och gav 31 poäng, med lite kommentarer om märkliga, plastiga och gummiaktiga fenoler. De skrev i klartext i protokollet att den var svårbedömd, och det har jag full förståelse för. Det var faktiskt ännu ett skäl till att jag tvekade att skicka in den. Men jag hoppas att den var intressant att prova i alla fall.

Mitt flaggskepp i denna huvudklass var dock bälgoportern. Problemet här var vilken klass jag skulle lämna in den i. Min förra version lämnade jag in som en mörk, stark belgare och fick då avdrag för de rostade tonerna (men hamnade ändå på 43 poäng). Denna gång ställde domarna sig frågande till varför jag inte lämnade in den i nämnda klass utan i klassen övriga klassiska belgiska öl. De rostade tonerna var nog lite mer diskreta denna gång tack vara Carafa-malten. Omdömena var överlag positiva och betyget hamnade på 39 poäng till slut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar