Brygd #91: Tripel

Efter enkel kommer dubbel, och därefter tripel, kan man kanske tycka. Men det finns två skäl för mig att brygga min tripel innan dubbeln:

• en tripel behöver maximal utjäsning, och andra generationens jäst brukar vara den piggaste. En dubbel behöver inte alls lika hög utjäsning (tredje generationen är piggare än första men inte lika pigg som den andra)
• om jag brygger tripeln efter den mörka dubbeln, kommer tripeln att ta upp en del färg från dubbeln

En tripel karaktäriseras nämligen av att den är stark (8-10 %) och ljus. Från början indikerade benämningarna enkel, dubbel och tripel vörtstyrka, och det lär ha funnits mörka triplar om man bara backar en sådär 100 år bak i tiden. Men när Westmalle lanserade sin version 1934 så satte man en ny standard som numer får betraktas som allmänt vedertagen. Det enda undataget jag känner till - om man ens kan räkna det som ett sådant - är Gulden Draak som beskrivs som en "dark triple".

Förutom att en tripel ska vara ljus och stark ska den också vara väl utjäst, även om det bryts friskt mot denna regel. För att uppnå hög utjäsning finns det ett par knep man kan använda:

• Ha en pigg jäst
• Mäska vid låg temperatur (62-65 C), vilket ger en hög andel enkla sockerarter i vörten
• Använda socker som extraktgivare, för en tripel 10-20 %

En annan karaktäristisk egenskap hos triplar som man ser om man granskar recept från erkända belgiska bryggerier är enkelheten; man har oftast bara pilsnermalt och socker, och i undantagsfall någon ytterligare maltsort (vete- eller münchner- exempelvis), och humleschemat innefattar bara en bittergiva samt eventuellt en mellangiva vid 20-30 minuter. I stället är det jästen som ger komplexitet och djup.

Data:

• Satsstorlek 22 l
• OG 1080
• FG 1008
• Abv 9,5 %
• BU 30
• SRM 6 (gyllengul)

Malt & extraktgivare:

• 6 kg pale ale-malt
• 1 kg strösocker (tillsatt sent i koket)

Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 20 g savinjski golding i 20 minuter
• 20 g saaz i 20 minuter

Total koktid 70 minuter.

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP500

• vid 23 C i 9 dagar
• vid 16 C i 20 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning (22/2):

Efter drygt två veckor öppnas bygelflaskan med ett tydligt "plopp", och tripeln hälls upp med ett hyfsat vitt skum. Färgen är gyllengul med en lätt disighet.

Aromen är fruktig med toner av mandelmassa och apelsin, samt en del blommig humle. Lätta alkoholtoner också, vilket är svårt att helt undvika i en tripel.

Torr med medelstor beska. Kolsyran är måttlig, vilket får mig att tro att kolsyrejäsningen inte är helt klar än. Nåväl, det här var ändå ganska gott redan nu. En gedigen tripel helt enkelt.

Fabrikörn vs. Westmalle Tripel (25/2):

Vid upphällningen börjar jag fundera på om jag har tagit fel Fabrikör-flaska. Jag var beredd på att Fabrikörns skulle vara mörkare, men bredvid Westmalles blekgula färg ter sig Fabrikörns nästan bärnstensfärgad. Ett väldigt tydligt exempel på hur stor skillnad det faktiskt är på pilsner- och pale ale-malt. Förutom att vara betydligt ljusare och aningen klarare och så har Westmalle ett rejälare skum, och vinner klart på utseendet.

Aromen är också väsensskild. Fabrikörn har en lätt brödig maltighet med tydliga tuggummiliknande toner. Westmalle har toner av jasmin och bränt gummi, samt en lite störande spritighet.

Båda ölen har ungefär samma fyllighet, medan Westmalle har betydligt mer kolsyra. Torrhet och beska är ungefär samma; Westmalle känns aningen torrare och har också en del alkoholbeska.

Fabrikörn vinner detta på grund av alkoholtonerna hos Westmalle.

Fabrikörn - Omvärlden 15-15 således.

Brygd #90: Enkel

De flesta av oss förknippar nog belgiska klosteröl med ganska kraftiga och alkoholstinna brygder, och i synnerhet när det handlar om Trappistbryggerierna. Bland de senare gör dock samtliga förutom Rochefort även en eller flera alkoholsvagare varianter. Traditionellt bryggdes dessa för munkarna själva, och än i dag kan de vara svåra att få tag på om man inte besöker klostren. Chimay gör sin Dorée på 4,8 %, Westmalle Extra ligger på 4,5 %, Petit Orval landar på blygsamma 3,5 % och har vid något tillfälle siktats i ett Bishops Arms-kylskåp. Achel gör ett par femprocentiga öl och La Trappe likaså.

I några få fall används någon av benämningarna enkel eller singel för dylika öl, i analogi med begreppen dubbel och tripel, och för all del, quadrupel. Jag tyckte enkel lät bra på svenska, i synnerhet som jag kommer brygga just såväl dubbel och trippel i denna bryggomgång.

Jästvalet föll på Chimay i White Labs tappning. För att inte få ett för tunt öl använde jag som brukligt för mina alkoholsvagare öl en hög mäsktemperatur. Lite havreflingor ger dessutom ytterligare fyllighet till ölet.

Data:

• Satsstorlek: 20 liter
• OG 1046
• FG 1016
• Abv 4,0 %
• IBU 35
• SRM 7 (gyllengul)

Malt och extraktgivare:

• 3 kg pale ale-malt
• 500 g aromatisk malt
• 500 g havregryn

Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:

• 20 g perle i 60 minuter
• 20 g savinjski golding i 20 minuter
• 20 g tettnanger vid kokslutet
• 20 g saaz vid kokslutet
• 20 g savinjski golding vid kokslutet

Jäst:

Jäsning med White Labs WLP500

• vid 25 C i 6 dagar
• vid 17 C i 9 dagar

Övrigt:

• Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
• Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l

Bedömning (21/1):

Den här brygden är den första som har drabbats av ojämn kolsyresättning. En del flaskor har haft ganska lite kolsyra, medan andra har haft en så kallad slow motion-fontän.

När jag tappar upp på flaska använder jag en jäshink med tappkran, samma hink som är ytterst i mitt mäskkärl för övrigt. Jag tillsätter först en sockerlag med kolsyrejäsningssockret, därefter tappar jag över själva ölet, och i samband med detta ska det då skapas tillräckligt med rörelse för att sockerlagen ska fördelas jämnt. Men denna gång blev det inte så, och jag gissar att det beror på att slangdelen hos min hävert har börjat kröka sig så att ölet inte alltid rinner ut i botten av hinken. Därmed blir det mer socker i den undre delen av hinken. Framgent får jag se till att röra om manuellt också.

Den här flaskan måste ha tappats någon gång i den senare halvan, för den har ett ganska beskedligt pys när den öppnas. Utseendet är gyllengult med en lätt disighet. Skummet är vitt, fluffigt, medelstort och snabbt försvinnande.

Aromen är ganska mycket som en engelsk bitter med en lätt fruktighet, och blommig humlearom. Utöver det en del distinkta tuggummifenoler och en lätt jästig syrlighet.

Kroppen är lätt till medelstor, kolsyran är mjuk. Avslutningen är ganska torr med en måttlig men ändå påtaglig beska.

Ett ganska bra och lättdrucket öl, men jag känner mig inte riktigt nöjd med ester- och fenolkaraktären.

Fabrikörns Enkel vs. Taras Boulba (7/2 2012):

Utöver ett antal lambikbryggerier och -blandare så är det mig veterligen ganska tunnsått med bra bryggerier i och kring Bryssel. Ett undantag är dock det nystartade bryggeriet Brasserie de la Senne, som gör flera bra öl i en lite modernare belgisk stil. Ett av deras flaggskepp är Taras Boulba (TB) som precis som Fabrikörns Enkel skulle kunna karaktäriseras som en Belgisk Bitter; ganska alkoholsvag (4,5 %) men med rejäl beska och med en tydlig belgisk jästkaraktär.

Det är stor skillnad i utseendet; TB är ljust halmgul och samtidigt ganska disig vilket gör att den ser ut lite som en witbier. Båda ölen har snabbt försvinnande vita skum.

TB har en elegant fenolisk ton som tillsammans med gräsig och örtig humle för tankarna till XX Bitter, fast i alkoholsvagare tappning. Fabrikörn är lite fruktigare med blommig humle och en lite annorlunda fenolisk ton.

TB är tydligt torrare med aningen mer beska, och har dessutom lite mer kolsyra. Så, vilken var godast? Glaset med TB gick åt fortare, och framför allt kändes den lite fräschare och lättdrucken.

Fabrikörn - Omvärlden 14-15 således.