måndag 29 augusti 2016

Varför jag inte kommer starta eget bryggeri


Ingen fabrik för Fabrikörn.


En fråga som jag får ställd med ojämna mellanrum är när jag kommer starta ett kommersiellt bryggeri. Det är givetvis smickrande att mina öl anses hålla såpass kvalitet att folk är sugna på att kunna köpa dem på krogen och på apoteket. Men jag tvingas alltid komma med det föga upplyftande svaret "aldrig" vilket ofta renderar en kombination av besvikelse och förvåning, främst det sistnämnda.

Det verkar nämligen finnas ett outtalat antagande att man som hembryggare när en dröm om att en dag bli sin egen lyckas smed genom att starta ett kommersiellt bryggeri. Och många hembryggare - kanske en majoritet - tycks de facto nära en sådan dröm. Långt i från alla gör slag i saken (kanske lika bra det) men drömmen finns ändå där. Själv har jag inte någon sådan dröm. Nedan redogör jag skälen därför. Det hela kan ses som en fortsättning på detta inlägg och den Brülosohpy-diskussion som jag länkade till även där.

Till att börja med har jag ett välbetalt och stimulerande jobb som matchar min utbildning perfekt. Detta är inte något jag vill byta bort i första taget mot en tillvaro med betydligt längre arbetsdagar och osäker inkomst. Om min nuvarande arbetssituation hade varit avsevärt sämre hade jag kanske börjat överväga en karriär inom ölvärlden, men frågan är om inte resterande punkter hade fått mig att avstå från just en bryggarkarriär i alla fall.

Bryggning är något passar mig perfekt som en hobby. Jag kan brygga det som faller mig in utan att bry mig om vad som är populärt och trendigt och som säljer, och utan att bekymra mig om kostnader. Mina p-lambikar - som kanske är det som jag tycker är allra mer givande att brygga - skulle vara svårt att skala upp till större volymer på ett sätt som skulle vara kommersiellt gångbart. Allmänt har jag en fäbless för belgiska öl, och det känns högst tveksamt att det skulle gå att få en lönsam verksamhet med detta som bas. Det troliga är att jag skulle bli tvungen att göra en massa apor, ipor och annat som storsäljare, något jag är föga intresserad av.

Något annat jag skulle vantrivas enormt med är att sälja in mina öl. Jag är allmänt en person som avskyr att behöva sälja in mig själv. Det ligger helt enkelt inte för mig och är något jag skulle känna mig extremt obekväm med. Jag är uppriktigt sagt inte heller så pigg på att lyssna på "feedback" från presumtiva kunder. Jag är helt enkelt själv min egen hårdaste domare, och i normalfallet är jag mer negativ till mina öl än vad andra är. I de fall jag själv är nöjd så är jag måttligt intresserad av att höra andras invändningar eller kritik. Jag hade nog varit en högst olämplig person att stå på mässor och dylikt och diskutera mina öl. I synnerhet skulle jag inte stå ut med att exempelvis ha lyckats brygga en välgjord kölsch bara för att få se den sälja dåligt och få höra kommentarer från populasen såsom att "den var ju inget speciellt".

Slutligen saknar jag nog också det driv som krävs för att ha ett eget bryggeri. Det är möjligt att det är något som finns djupt inom mig och som skulle kunna lockas fram om motivationen fanns. Men det lär vi aldrig få veta.

måndag 22 augusti 2016

Godhet är viktigast



Blogginläggets titel osar starkt av en sorts uppmuntrande carpe diem-uttryck som dyker upp i sammanhang där "positivt tänkande" anses vara lösningen på alla problem och nyckeln till obegränsad framgång och lycka. Personligen har jag inte mycket till övers för slikt och föredrar snarare en mer realistisk svartsyn. Men det var faktiskt jag som myntade* uttrycket, och även om det åsyftade något annat så roade det mig en smula när jag insåg att det hade potential att hamna på en dörrmatta, pepp-sten eller som kalendervisdomsord för april anno 2017 efter något småputtrigt citat från Dalai Lama i mars.

Men uttrycket skrevs i ett bryggforum, och avsåg vad jag anser huvudsyftet med att brygga öl är. Lite grand försöker det kortfattat sammanfatta vad en forumskribent på BeerSweden-forumet hade som profilmotto: "Det handlar inte om att alltid brygga originell, banbrytande öl; det måste vara gott också!". Var och en brygger naturligtvis vad hen själv vill, men ibland kan jag ändå inte låta bli att undra när man läser vad som bryggs i stugorna på hembryggarbloggar och -fora. Det är snarare regel än undantag att det ska vara minst en "twist" i receptet och helst flera. Brygger man en saison så ska det spetsas med Brett, vinindränkta ekkuber eller någon exotisk ört, eller varför inte alltihop. Det är sällan man ser någon brygga en sketen vanlig porter eller stout utan att ha i kaffe, kakaobönor, vaniljstänger och så ekkuber förstås.

Naturligtvis kan sådana här hopkok bli gott, men min erfarenhet är att det oftast blir för mycket av det goda. När jag provar runt på hembryggartävlingar brukar det alltid finnas en uppsjö av slika öl med en twist. Nästan uteslutande går mina röster på välgjorda öl utan större krusiduller. Det behöver för den delen inte betyda att de är stiltypiska, med däremot har experimentlustan hållits på en måttlig nivå.

Men invänder säkert många, är det inte viktigt med att testa nya grepp? Är det inte det som driver utvecklingen framåt? Jovisst, utan något som helst experimenterande blir det stagnation, men det kommer ju inte hända. Min poäng är snarare att det finns en övertro på att söka nya udda ingredienser eller kombinationer därav, och dessutom att graden av nytänkande ofta överskattas. Det mesta man kokar ihop är antingen något som redan gjorts rakt av, eller en variation av något tidigare tema (eller flera). Man är helt enkelt inte så innovativ och nyskapande som man man själv vill tro, något som diskuteras bra här.**

Nåväl, jag vill inte avråda någon från att brygga med udda ingredienser och kombinationer om man känner att det är givande. Var och en blir salig på sin fason. Men jag vill ändå avsluta med ett citat från John Palmer som sammanfattar min syn på det hela.
  ...it is easy to get carried away and make something that no one really wants to drink a second glass of. I thought I would like a spiced holiday beer - I didn’t. I thought I would like a molasses porter - I didn’t. I thought I would like loquat wheat beer - four hours peeling and seeding three bags of those little bastards for something I couldn’t even taste. Experimentation is fine and dandy, but be forewarned that you may not like the result.
Eller mer kortfattat, godhet är viktigast.

* Myntade i meningen att jag mig veterligen inte har hört det förut.
** Bortsett från de innovationer som räknas upp i inlägget, och C-humlen som nämns i kommentarerna, skulle jag vilja lägga till 100 % Brett-jäsning som en av de större innovationerna i de senaste 30 åren.

måndag 15 augusti 2016

På GBBF



Jag har inte skrivit så mycket - om än något - om CAMRA här på bloggen, men nu tror jag det är dags som en liten ingress. Denna konsumentorganisation startades på 70-talet för att motverka nedgången för klassisk brittisk real ale och vidhängande pubkultur. Kampanjen måste anses vara en succé då real ale i dag lever i högsta välmåga. Som ofta med gräsrotsrörelser som växer sig starka har man blivit lite grand offer för sin egen framgång. En viss rigid och dogmatisk inställning till andra former av öl har vuxit sig stark genom åren, och man har till viss del hamnat i konflikt med den nya vågen av bryggerier, och i synnerhet BrewDog. Oavsett vem som har mest skuld i detta så kan man ändå inte komma ifrån allt gott som CAMRA har bidragit med. Och en del i detta är den årligen återkommande Great British Beer Festival som jag hade det stora nöjet att besöka förra veckan efter att senast ha besökt den 2011.

Senast höll festivalen till i ett betongschabrak vid Earl's Court, men efter att ha huserat volleybollturneringarna vid London-OS 2012 revs det, och festivalen återvände till Olympia i Kensington några kilometer bort vilket har fördelar såväl som nackdelar. Nackdelen var sämre kommunikationer, men själva lokalen var betydligt trevligare, ljusare och luftigare.

Vad gäller ölen så ligger fokus naturligt nog på just brittisk cask ale. Det fanns ett tiotal separata stånd, och vid varje stånd fanns bryggerier från ett antal distrikt sorterade i bokstavsordning. Varje bryggeri serverade ett eller i undantagsfall två öl åt gången, vilket indikerar vilken enorm mängd av småbryggerier det finns i denna del av världen. De större bryggerierna såsom Fuller's och Young's/Wells hade dock egna montrar. Nivån var generellt hög med få floppar men desto fler toppar.

Majoriteten av ölen var olika varianter av pale ale och bitter. Variationen var inte jättestor, men ibland stack något öl ut med moderna humlesorter, med Allendale Mosaic som den förnämsta representanten. Givetvis fanns en del porter och stout också, och festivalens vinnare blev Bingham’s Vanilla Stout, faktiskt en av de bästa i sitt slag som jag har provat.

Sedan fanns det en hel del mild, vilket jag tycker var intressant att botanisera bland. Min iakttagelse är att det mesta som serveras som mild lika gärna skulle kunna klassas som brown ale eller porter beroende på mängden rostad malt som kan variera en hel del. Min bild av mild är att den ska ha betydligt lägre beska men det tyckte jag sällan stämde. Hur som, ett par riktigt goda exempel provades under de två dagar vi besökte festivalen.

En annan iakttagelse jag gjorde var bristen på starkare varianter på säg 6 % och uppåt. Jag såg bara ett par stycken, och den enda som prövades var Fuller's Vintage Ale anno 2016. Denna överträffade mina förväntningar och var en av festivalens absoluta favoriter för egen del. Färsk Fuller's Vintage kan vara lite kantig, men denna var fantastiskt mjuk med intensiva maltiga och fruktiga toner. Om det beror på att årets version är bättre än någonsin, eller om det är så att denna öl blir så mycket bättre som real ale ska jag låta vara osagt.

Om man tröttnade på brittisk real ale fanns det gott om alternativ att variera sig med. I ett stånd serverades real ale från andra sidan Atlanten, och där provades en Sierra Nevada Pale Ale som var bättre än jag någonsin har haft den, och en tillika fantastisk AleSmith Nut Brown Ale. I ett annat stånd serverades tysk kvalitetslager, bland annat från Heller, Keesman och Andechser. Det fanns även stånd med belgisk och italiensk öl som vi valde att hoppa över. Sista anhalten blev ciderståndet där engelsk hantverkscider serverades, med ganska varierande kvalitet.

Utöver festivalen så blev det lite andra nedslag på diverse ölhak, något som inte är en bristvara i London direkt. Som avslutning på en sväng till Camden Market blev det ett besök på BrewDog Bar för lunch. Det var ett ganska oinspirerat ställe med lite väl (medvetet) ruffig inredning och ganska oengagerad personal. Ölsortimentet var heller inget att hänga i julgranen om man inte är hängiven BrewDog-anhängare. Jag passade på att prova Dead Pony Club som live beer, Brew Dogs svar på cask ale. Den var ingen höjdare direkt, lika trist och oengagerat som själva stället. Maten var dock god ska påpekas.

Betydligt trevligare hade vi på Bermondsey beer mile; ett antal nya småbryggerier som tillsammans med diverse andra hantverksverksamheter ligger i små valv under järnvägen längs en sträcka i stadsdelen Bermondsey. Att strosa längs alla bryggerier, surdegsbrödsknådare, korvstånkare, bilmekaniker och allsköns annat är en upplevelse som rekommenderas. Tyvärr har det bästa bryggeriet - Kernel - ingen servering längre, men ölen håller ändå en hyfsad nivå utan att nå de större höjderna.

Utöver mässan uppskattades mest besök på mina favoritpubar i staden: Southampton Arms, Euston Tap och Market Porter, samt White Horse på Parsons Green. Samtliga dessa har en utmärkt blandning av cask ale, utländska öl samt moderna engelska öl. På White Horse lyckades vi prova festivalens vinnaröl och slapp därmed den enorma kö som detta öl skapade på festivalen.

Apropå vinnaröl så har det omtalade Timothy Taylor Landlord fått flera GBBF-vinster under åren, och ett delmål med resan var att få pröva detta öl på cask*. Det visade sig inte vara helt enkelt då Timothy Taylor-ölen snabbt tog slut. Vi lyckades till slut lokalisera några fat tack vare The Perfect Pint. Och på dagen för vår hemfärd hängde vi på låset till puben The Cockpit i närheten av S:t Pauls Cathedral för att äntligen få ett smakprov. Den serverades tyvärr en aning för varm, men det var trots det ett fantastiskt god öl med intensiv fruktighet och en snygg humleton, allt uppbackat av en fin brödig maltighet. Vid normal real ale-temperatur på 13-15 C hade den nog varit resans bästa öl, nu fick den samsas där med ett gäng andra fantastiska öl.

Nästa återbesök får nog dröja betydligt kortare tid än fem år.

* På flaska går den att beställa i åttapack från Systembolaget

måndag 8 augusti 2016

Vad kostar hembrygd öl?




Semestertiderna börjar lida mot sitt slut och jag tänkte värma upp inför en intensiv hembryggningshöst med ett lite halvseriöst inlägg. En tämligen meningslös fråga som dyker upp ibland är den om kostnaden per liter hembrygd. Meningslösheten har flera sidor men framför allt på grund av att det inte går att räkna ut på ett vettigt och entydig sätt. Men låt oss ändå göra ett försök.

Råvaror och förbrukningsmaterial

När jag bjuder vänner och bekanta samt deras dito på mina hembrygder i olika sammanhang händer det att frågan kommer upp. Jag brukar då ge en grov skattning av råvarukostnaderna baserat på något ipaliknande. För en 20-literssats (vilket jag betraktar som standard) behöver man malt för ungefär 100 kr och humle för sådär 200 kr. Därtill behöver man jäst, vilket kan sprida en hel del beroende på om man är jästmängdstaliban eller ej, om man kör med torr eller flytande jäst samt om man återanvänder jäst eller ej. Jag väljer en ganska konservativ skattning på 50 kr. Slutligen lägger jag till ytterligare 50 kr för diverse annat såsom vatten, salter, rengörings- och desinficeringsmedel, klarningsmedel, kapsyler, koldioxid och 4 kWh för värmning av vatten och vörtkok. Mellan tummen och pekfingret hamnar vi således på 20 kr/l.

Utrustning

Detta är den knepigaste posten av flera skäl. Dels finns det egentligen ingen övre gräns för hur mycket pengar man kan spendera på bryggutrustning. Dock är min erfarenhet att det inte finns något samband mellan hur dyr bryggutrustning man har och hur bra öl man brygger. Mitt intryck är i stället att dyr utrustning är något man köper av bekvämlighetsskäl, eller helt enkelt för sin egen skull. Utgående från mitt eget basala bryggverk skattar jag något optimistiskt totalinvesteringskostnaden till 2 lakan. Vad gäller avskrivningstakten sätter jag den något pessimistiskt till 100 bryggningar och då landar vi på blygsamma 20 kr per bryggning vilket ju är fösumbart jämfört med förra posten. Man får nog vara en rejäl prylfetischist för att utrustningen ska bli en signifikant faktor, vilket enligt mitt intryck många hembryggare visserligen är.

Arbetstid

Detta är en ganska enkel post att räkna ut. Bryggning plus flasktappning tar cirka åtta timmar i anspråk för en person, en arbetsdag alltså. De flesta har en inkomst på minst ett papp per dag efter skatt och därmed inser vi att denna kostnad är den överlägset största, även om dominansen avtar med större satser. Om vi nu ska räkna med den alls. Trots allt är ju hembryggning en hobby, och även om jag personligen tycker själva bryggdagen är föga spännande så brygger jag som helhet för att det är kul och stimulerande. Och som hobby betraktat är den knappast särskilt dyr med den trevliga bonusen man får dricka öl precis (nåja, eller ungefär) som man vill ha den.

måndag 1 augusti 2016

De minst populära inläggen



Jag redogjorde nyligen (bland annat) för de mest lästa inläggen här på bloggen, men någon kanske undrar vilka som har blivit minst lästa. Nedan kommer jag stilla er nyfikenhet genom att publicera en dylik anti-lista. Man kan fråga sig om detta inlägg självt kommer platsa på listan, ett självrefererande som Bertrand Russel säkert skulle ha uppskattat. Det som talar mot detta är att inläggen på listan huvudsakligen är tagna från bloggens barndom då den hade betydligt färre läsare. Det senaste inlägget som hittills inte kommit över hundrastrecket är Bryssel kallar på fabrikörn med 81 sidvisningar. Vilket  nog mycket hängde på att det - precis som detta inlägg - publicerades mitt under semestern. Nåväl, inläggen på listan har blandad karaktär, men dominerar gör ändå framåtblickande planeringsinlägg som kanske är extra inaktuella, men som trots det möjligen kan vara av visst intresse.
  1. Bryggningar hösten 2010  (38) 
  2. Fabrikörn vs. (42) 
  3. SM 2010 (44) 
  4. Projekt under hösten 2009 (56)
  5. Bryggning våren 2011 (58) 
  6. SM 2010 - resultat (59) 
  7. Fabrikörn vs. Dupont (63)
  8. Wit-ipa (64) 
  9. Spånat om ekfat (65) 
  10. Bryggning hösten 2011 (66)