torsdag 29 september 2016

Pseudolambik #26




Ibland påstås det att man ska ha så många olika källor som möjligt för sina mikroorganismer i en lambikliknande suröl; ju fler desto bättre. Jag tycker detta är helt grundlöst och skulle tvärtom vilja hävda att det finns tillräcklig variation i en enskild kommersiell lambik. Denna gång tänkte jag variera mitt p-lambikbryggande genom att lite mer systematiskt testa bottensatser från två olika välkända lambikproducenter; 3 Fonteinen respektive Cantillon.

I övrigt är maltsammansättningen något annorlunda tack vare att jag fick 5 kg normalljus münchnermalt från Weyermann som ett av priserna för mitt SM-silver.

Data:
  • Satsstorlek 24 l
  • OG 1050
  • SRM 8
Extraktgivare:
  • 2 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
  • 2 kg krossat vete
Grumlig mäskning, erhållna temperaturer:
  • 45 C
  • 55 C
  • 65 C
  • 72 C
  • 78 C
Humle:
  • 30 g lågalfahumle i 90 minuter
Total koktid två timmar.

Mikroorganismer:

Jäsning vid varierande källartemperatur med
  • några gram Safbrew T-58
  • bottensatserna ur
    • två 375:or 3 Fonteinen Oude Geuze för delsats A
    • två 375:or Cantillon Geuze Bio för delsats B

måndag 26 september 2016

Brygd #154: Västlig 12





Så har det blivit dags för en kvasi-klon av ett något mytomspunnet öl: Westvleteren 12 eller Westy 12 som det ibland kallas i folkmun. Enligt "Brew like a monk" innehåller extraktnotan pilsnermalt (och även pale ale-malt), mörk sirap och socker, och färgen är 40 SRM! Det där sistnämnda ställer jag mig rätt skeptisk till och siktar på 20 SRM i färg i stället, vilket möjligen kan vara en smula lågt. En viktig faktor är sirapen, och jag lyckades få tag på CandiSyrups 90 SRM-variant. Egentligen behöver man deras mörkaste variant, och för att kompensera för detta och få upp färgen valde jag lite rejält mörk karamellmalt också. Vi får se var detta hamnar, förmodligen kommer det inte bli så jättelikt originalet.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1090
  • FG 1012
  • Abv 10,2 %
  • IBU 40
  • SRM 20
  • mäsk-pH 5,61
Malt:
  • 7 kg pilsnermalt
  • 500 g mörk kandisirap (SRM 90)
  • 300 g mörk karamellmalt (SRM 150)
  • 200 g strösocker
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 20 g strisselspalt i 20 minuter
  • 20 g hallertau mittelfrüh i 20 minuter
  • 20 g strisselspalt vid kokslutet
  • 20 g hallertau mittelfrüh vid kokslutet
Total koktid c:a 80 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:
  • 5 g kalciumsulfat till mäsken
  • 1/2 tsk 80-procentig mjölkyra till lakvattnet
Jäst:

Jäsning med WLP530 (halva jästkakan från Västlig blondin)
  • Vid 23-25 C i 5 dagar
  • vid 22-23 C i 10 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet.
  • Kolsyrejäsning med strösocker, 7 g/l
Västlig 12 vs. Westy 12 (2016-12-07):

Det har runnit mycket vatten under broarna sedan detta inlägg skrevs, men jag fick för ovanlighetens skull problem med kolsyrejäsningen, detta trots att denna jäst ska ha en alkoholtolerans på minst 12 %. Men så kan det vara ibland, och jag blev till sist tvungen att öppna alla flaskor och pytsa i några korn Safbrew F2 i varje flaska. Därefter tog det sig, och så har det äntligen blivit dags för en jämförelse mot förlagan. Tyvärr var min flaska av Westvleteren 12 (W12) två år gammal, så jämförelsen blir kanske inte helt rättvisande.

Skillnaderna börjar redan vid upphällningen; V12 är tydligt mörkare såväl avseende vätskan som skummet, och dessutom en smula grumligare. W12 är fruktig, karamellig och med en del madeiriserade oxidationstoner med inslag av russin och torkad frukt. V12 är intensivt fruktig med lite toner av järn och mörkt socker/sirap, samt en del blommig humle. W12 vinner knappt.

Vad gäller munkänsla, torrhet och beska så är det ganska jämnt lopp. Dock har V12 en lätt gräsig/teig beska som gör att W12 vinner knappt även här.

Total sett så vinner alltså W12 knappt, men jag tror segermarginalen hade blivit större med en yngre version. Jag föredrar nämligen W12 (liksom de flesta öl) färsk. Hursomhelst, ställningen är således Fabrikörn vs. Omvärlden 31 - 34.

måndag 19 september 2016

Brygd #153: Västlig blondin


Bild: wikipedia.


Jag har aldrig varit så värst intresserad av klonbryggning. Troligen beror det på att jag ser receptutveckling som det mest givande momentet som hembryggare. Samtidigt har jag med tiden gått mot allt enklare recept och receptframtagandet kretsar oftast kring en eller två faktorer, som jästval eller val av humlesorter. Därför ligger det inte så fjärran till hands att låta mig inspireras av några av mina största belgofavoriter. Så trots inläggets etiketter så handlar det i första hand inte om att försöka klona något öl utan snarare att inspireras och brygga något snarlikt.

Det första belgiska bryggeri jag kommer hämta inspiration från är Westvleteren. Jag börjar med deras Blond som jag tycker är ett ganska underskattat öl jämfört med 8 & 12 som (enligt somliga) snarare är överskattade.

Enligt "Brew like a monk" som är bibeln i sammanhanget så bryggs Blond med en kombination av pilsner och pale- (eller pale ale-) malt. Jag valde dock huvudsakligen pilsnermalt med en gnutta münchnermalt för att få rätt färg. På humlefronten ska det vara styrian goldings och hallertau (mittelfrüh) men då jag har gott om strisselspalt hemma fick detta ersätta styrian-humlen. Som ni märker har jag redan avlägsnat mig en del från originalet.

Vad jäsningen anbelangar så råder det inga tvivel om att det är Westmalle-jästen som gäller. Dock är det sannolikt just jäsningen som mest bidrar till att kloner sällan blir jättelika sina förlagor; som hembryggare så får man normalt mer och annorlunda jäsbiprodukter i sin jäshink. Till skillnad från Westmalle så jäser Westvleteren ganska varmt - över 20 C - och därmed får man framförallt en mer estrig profil.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1053
  • FG 1008
  • Abv 5,9 %
  • IBU 40
  • SRM 4
  • mäsk-pH 5,49
Malt:
  •  4 kg pilsnermalt
  • 500 g münchnermalt
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma.

Humle:
  • 10 g magnum i 60 minuter
  • 30 g strisselspalt i 20 minuter
  • 30 g hallertau mittelfrüh i 20 minuter
  • 30 g strisselspalt vid kokslutet
  • 30 g hallertau mittelfrüh vid kokslutet
Total koktid c:a 80 minuter.

Vatten:

Göteborgsvatten med följande tillsatser:
  • 10 g kalciumsulfat till mäsken
  • 1 tsk 80-procentig mjölksyra till lakvattnet
Jäst:

Jäsning med WLP530 (1 l förkultur)
  • vid 24-25 C i 5 dagar
  • vid 22-23 C i 10 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet.
  • Kolsyrejäsning med strösocker, 7 g/l

Västlig blondin vs. Westvleteren Blond (2016-10-27):

Äntligen har det blivit dags att utvärdera denna kvasiklon (Vb) gentemot originalet (WB). Redan vid upphällningen noteras något intressant, nämligen att Vb är snäppet mörkare. Detta kan bero på många saker men jag misstänker att münchnermalten som jag vann på SM var mörkare än den typiska standardvarianten. Utöver själva färgen så är Vb något disig medan WB är helt klar.

Angående aromen så har WB en mer tydlig och distinkt sädig maltighet, som hos Vb snarare är något diffus. I övrigt finns det en hel del likheter med peppriga fenoler, päronaktig fruktighet och örtig humle. Man kan tro på att det är samma jäst, men pepprigheten är tydligare hos WB medan fruktigheten hos Vb har inslag av äpplen.

Kropp och kolsyra är likartade, torrheten likaså. Något som skiljer är beskan som känns lite mer distinkt hos WB och med bättre häng.

Sammanfattningsvis var Fabrikörns variant en bra öl, men originalet var helt enkelt snäppet bättre på de flesta punkter. Så med tanke på senaste matchen (det var ett tag sedan) så är ställningen således Fabrikörn - Omvärlden 31-33.

måndag 12 september 2016

HSA - överkursen


För överkursen krävs det hög akademisk nivå.

I våras skrev jag ett inlägg om det omtvistade fenomenet HSA. Jag trodde därmed att sista ordet skulle vara sagt om detta för min egen del, åtminstone för överskådlig framtid. Men ganska omgående efter att jag publicerade inlägget blev jag varse följande gäng tyskölsaficionador*. Dessa propsar för så kallad lodo-bryggning** och har utvecklad en metod anpassad för hembryggare för att minimera syrets inverkan under hela bryggprocessen, jäsningen och paketeringen.

Jag kan inte påstå att jag blev värst övertygad efter att ha läst den länkade rapporten och surfat runt på forumet. Rapporten är skriven med en pompös och auktoritär stil, och de långtgående påståendena backas sällan upp av några relevanta belägg. Lite slentrianmässiga referenser till Fix, Kuntze och Narziss görs förvisso men inte på ett tillräckligt specifikt sätt. Forumet ger lite grand känslan av en sekt, där lodo-bryggningens och Rheinheitsgebots välsignelser hyllas oreserverat, och kritiska röster lyser med sin frånvaro. Kritiska röster i omvärlden avfärdas mest som "haters". I en tråd beklagas över att 500-årsjubileet av Rheinheitsgebot inte hyllades tillräckligt under NHC 2016, och att det (hemska tanke) istället ifrågasattes.

En som verkar dela min amatörmässiga uppfattning av rapporten är författaren till denna artikel. Lyckligtvis är han betydligt mer insatt än undertecknad i bryggkemi. Inlägget är stundtals väldigt tekniskt och detaljerat, men nu är ju detta en överkurs så jag rekommenderar ändå mina läsare att ta del av det. Men för att sammanfatta, låt mig börja med ett litet citat.

Everything about this premise that you're "losing something" by oxidation in the mash is extremely unlikely and I think that's where the PDF loses credibility and interest with most people.

Detta var väl ungefär min reaktion också, även om jag initialt tyckte detta var en intressant ny tanke. Men bristen på belägg och konkretion*** gjorde sig snart påmind. Och som författaren påpekar så är det högst osannolikt att en stor andel volatila aromämnen skulle förstöras redan vid inmäskningen då malt redan har utsått varma och fuktiga förhållanden under mäskningen med god tillgång till syre, samt förvarats i allt annat än syretäta förpackningar, i vissa fall vid mycket höga temperaturer.

Författaren påpekar samtidigt att ovanstående brister till trots går det inte att avfärda hela rapporten rakt av. Han tar upp enzymatiska oxidationsreaktioner som leder till mörkare vört, och dessa skulle kunna vara en faktor för pilsnermalt. Ett experiment ger visst stöd att en ljus vört kan skilja sig från SRM 2 till 3 beroende på syremängd. Dock kunde ingen i experimentet upptäcka någon smakskillnad vid dessa olika färgvärden. Detta lämnar dock ett visst utrymme till de smakskillnader som lodo-troende påstår sig känna redan hos vörten.

Men slutsatsen blir ändå den samma som jag själv landade i. Det är upp till bevis för de långtgående påståenden som görs i rapporten. Och så länge som dessa inte presenterats gör man klokt i att vara skeptisk och verkligen fråga sig om man vill göra de omfattande förändringar i bryggprocessen som krävs. I stället bör man kanske fokusera på att minimera syret efter jäsning och vid paketering, samt andra aspekter av sin bryggprocess.

En sak kan vi nog vara säkra på: sista ordet är inte sagt om HSA/HSO och förhoppningsvis för rapporten med sig ytterligare undersökningar. Det kanske kommer ytterligare ett inlägg här så småningom: HSA - översta kursen.

* Vem är inte tyskölaficionado förresten?
** lodo står för low dissolved oxygen
*** Som hur snabbt reaktionerna går, hur mycket som omvandlas, varför 1 ppm syre är en viktig gräns etc.

måndag 5 september 2016

Om cidertillverkning


Modern ciderpress. Bild: Williams-Sonoma.com

Hösten börjar göra sitt intåg och med denna årstid kommer bland annat äpplen. För närvarande lobbas det för att cider och mjöd ska införlivas under SHBF:s paraply. Som ni märker av min insats i tråden så är jag försiktigt positiv till detta; under förutsättning att det finns personer som vill utveckla denna kompetens så ser jag detta som positivt. Däremot motsätter jag mig termen ciderbryggning. Bryggning ska vara förbehållet processer där någon slags kokning eller liknande ingår, annars är det bättre att använda ord som tillverkning eller framställning när man pratar om cider. Cidertillverkning ligger betydligt närmare vinframställning än ölbryggning, och genom att undvika att prata om bryggning så pekar man indirekt ut en av de stora skillnaderna.

Mina personliga erfarenheter från cidertillverkning begränsar sig till ett taffligt försök för många år sedan som blev drickbart men kanske inte mer än så. Jag skulle gärna göra fler försök men den trånga resursen är äpplemust. Även om man har god tillgång till äpplen, så måste dessa pressas också vilket inte är trivialt. Dock har jag sett till att läsa på lite grand med hjälp av boken Craft cider making av den engelske cidergurun Andrew Lea. Jag bedömer denna bok som vederhäftig, och nedan kommer jag försöka sammanfatta de viktigaste råden för den som vill ge sig på cidertillverkning. För mer detaljer hänvisas till boken ovan eller hemsidan där stora delar av det boken täcker finns som ännu mer detaljerade artiklar.

Som jag har uppfattat det kan cidertillverkning delas in i följande moment:
  • införskaffande av äpplen
  • krossning & pressning
  • jäsning
  • paketering
De två sista är gemensamma med öltillverkning även om det finns vissa skillnader och andra aspekter att tänka på. De två första är dock helt annorlunda och är motsvarigheten till öltillverkningens mältning, mäskning och vörtkokning.

Införskaffande av äpplen


Jag misstänker att de flesta som läser detta och är intresserade av cidertillverkning antingen har ett begränsat antal träd att plocka ifrån alternativt får äpplen av någon släkting eller bekant. Då är det inte så mycket mer att göra på detta område, utan man har en råvara att jobba med helt enkelt. I Craft cider making ägnas ett helt kapitel åt äppelodling; hur och var man planterar äppelträd, hur man beskär dem etc. Jag kommer inte gräva ner mig i dessa odlingsaspekter.

Däremot kan det vara värt att nämna något om äppelsorter. Dessa kan med hjälp av två variabler - surhet respektive strävhet - delas in i fyra klasser*; sura, söta, sura & sträva respektive söta & sträva. Vanliga dessertäpplen är typiskt av klassen sura och har alltså hög syra men låg andel tanniner. En optimal blandning för cidertillverkning innehåller en lämplig blandning av alla dessa sorter så att moderata nivåer av tanniner och syror erhålls. En vanlig riktlinje är att blanda ett syrligt äpple med två sträva och två söta. Har man bara fått äpplen dumpade i sitt knä så finns det alltid en risk att de kan ha framförallt för låg nivå av tanniner. Vildäpplen eller äpplen från gamla träd har ofta högre tannininnehåll och kan vara bra att komplettera med om man har möjlighet. Alternativt kan man köpa tanniner i pulverform och tillsätta i lämplig mängd.

Slutligen kan det vara värt att säga något om skördandet. Det bästa är att plocka äpplena direkt från trädet när de är mogna, men fallfrukt fungerar också så länge de inte är allvarligt fallskadade. Efter skörden rekommenderas att man låter frukten vila några veckor väl skyddade på en sval plats. Under denna period bryts bland annat stärkelse ner till socker vilket ger högre sockerhalt i musten.

Krossning och pressning


Givet att vi har fått tag på ett parti lämpliga äpplen, så har vi fortfarande detta besvärliga steg framför oss. Krossning görs på väsentligen samma sätt som när man krossar malt, och målet är att förvandla de hela frukterna till en fruktmassa som sedan pressas. Se till att rengöra frukten innan krossning, samt skära bort dåliga delar såsom fallskador och liknande. Pressning görs genom att utsätta fruktmassan för tryck så att fruktsaften kan pressas ut genom någon slags finmaskig silduk. Det finns numera ciderpressar för hemmabruk att köpa för några tusenlappar. Då detta är en stor investeringskostnad är det många som går ihop och delar på just denna del av utrustningen. En annan variant är att lämna in sina äpplen till ett kommersiellt musteri som krossar och pressar frukten för en mindre summa. Det finns naturligtvis även de som gör diverse hemmabyggen.

När musten är pressad är det läge att mäta SG och pH. Den förstnämnda bör hamna i intervallet 1,040-1,070 medan den sistnämnda bör ligga mellan 3,2 och 3,8. För lågt SG leder till sämre skydd mot oönskade mikroorganismer i den jästa cidern, och man bör fundera på att höja upp SG till minst 1,040 i förekommande fall, exempelvis med socker. Även högt pH leder till sämre mikrobiologiskt skydd och man bör överväga att sänka pH vid behov med mjölksyra eller koncentrerad äppelsyra om man har tillgång till det.

Om musten ser grumlig ut kan det bero på pektiner som framförallt finns i höga nivåer i dessertäpplen. Vill man åtgärda detta så bör man tillsätta enzymet pektinas, och det behöver verka ett dygn innan jäsningen drar igång då enzymet deaktiveras av alkohol.

Jäsning


Det första man bör fråga sig innan man drar igång en sats cider är om man vill använda sig av vildjäsning eller om man vill tillsätta en kultur under kontrollerade former.

Vildjäsning

Vildjäsning förlitar sig på de mikroorgansimer som finns i musten. Tyvärr begränsar sig inte dessa till enbart önskvärda dylika utan även diverse jäst, mögel och bakterier som potentiellt kan förstöra cidern. Den önskvärda huvudsakliga jäsningen av S. cerevisiae kommer tyvärr inte igång förrän efter några dagar på grund av det låga antalet celler av denna som finns i musten. Under denna period ges utrymme främst till jäst av arten Kloeckera apiculata som jäser socker till alkohol som vanligt, men som även producerar stora mängder etylacetat om den ges för mycket utrymme. Även Brettanomyces kan ge en tydlig karaktär åt cidern i vilda jäsningar. Vildjäsning kan vara något av ett vågspel och är kanske inte något man ska ge sig på som nybörjare. Möjligen kan man låta en mindre andel av musten få jästa spontant som ett experiment vid sidan av.

Kontrollerad jäsning

Ett mer rimligt alternativ är att tillsätta en aktiv kultur av någon lämplig jäst, företrädesvis av släktet Sacharomyces. Precis som för ölbryggning så finns det ett stort urval av tänkbara jäststammar att välja medan. Andrew Lea verkar föredra vitvinsstammar, och avråder helt från öljäststammar då dessa påstås ge ej önskvärda smakprofiler. Men precis som att vissa vinjäster kan ge intressanta och goda öl, tycker jag att öljäststammar kan vara ett intressant alternativ, och det finns en hel del som har provar detta med påstått goda resultat. I så fall känns det som att man bör hålla sig till relativt neutrala stammar; antingen underjäst, amerikansk överjäst, tysk överjäst (ej weizenjäst) eller möjligen fruktig brittisk överjäst. Personligen skulle jag nog föredra några av de många dedikerade ciderjästerna som finns tillgängliga. En sak som är bra att veta är att det krävs färre antal jästceller per volymsenhet och Plato- eller Öchslegrad jämfört med vört, på grund av enklare sockerarter. Därför innehåller förpackningarna för ciderjäst (och vinjäst) ofta ner till hälften så många celler.

Tillsatser

Oavsett jäsningsmetod finns det ett par tillsatser att överväga innan eller under jäsningen. Det första är svaveldioxid som kan tillföras exempelvis via Campdentabletter. Dessa har effekten att hämma mikrobiologisk aktivitet, och då S. cerevisiae har högre tolerans än de flesta andra mikroorganismer går det att dosera så att denna önskvärda organism är opåverkad medan övriga hämmas. Standarddoseringen som rekommenderas är en tablett per gallon vid pH 3,2 och tre tabletter vid pH 3,8. Vid högre pH blir mängden svaveldioxid större än vad som betraktas som acceptabelt, vilket är skälet till att pH 3,8 har satts som övre gräns för vad som är lämpligt. Svavling betraktas med stor misstro av många som ägnar sig åt vildjäsning, men det är just i detta fall som behovet är störst. Att vildjäsa helt utan mikrobiellt skydd är ett vågspel som görs på egen risk, även om det ibland kan ge fantastiska resultat. Andrew Lea själv har valt en kompromiss att svavla med hälften av de mängder som angavs ovan. Svavel tillsätts musten precis som för pektinas något dygn innan eventuell jäst tillsätts.

En annan tillsats som man kan överväga är jästnäring då äppelmust generellt sett är fattig på detta. Utan tillsatt jästnäring kan jäsningen gå långsamt och trögt, vilket ibland förvisso kan vara önskvärt. Man får själv avgöra om man vill använda sig av jästnäring. En variant är att tillsätta jästnäring först om jäsningen verkar gå trögt eller avstannar.

Jäsprocessen

Själva jäsningen som sådan skiljer sig inte så mycket från öljäsning. Har man aktivt tillsatt en kultur kommer jäsningen igång inom något dygn. Om jästnäring har tillsatts kan jäsningen vara klar på ett par veckor, annars kan det gå långsammare. Vid vildjäsning går det förstås betydligt långsammare. Även jästemperaturen påverkar givetvis, och den rekommenderade temperaturen är relativt sval vid 15-20 C. Beroende på hur snabbt jäsningen blir klar kan det vara värt att överväga en omtappning till nytt jäskärl, och i synnerhet om man tänker sig en längre tids lagring innan paketering. Oavsett hur man gör så bör man ha klart för sig att syre är precis lika stor fiende till cider som det är till öl, med allt vad det innebär**.

Malolaktisk jäsning

Malolaktisk jäsning innebär att bakterier - ofta Oenococcus oeni - omvandlar den ganska skarpa äppelsyran till lite mildare mjölksyra. Malolaktisk jäsning är något som kan inträffa spontant beroende på hur mycket svavel man har tillsatt. Det finns också färdiga kulturer som man kan köpa och tillsätta när den ordinarie jäsningen är klar. En möjlig biprodukt är diacetyl, vilket förhoppningsvis reduceras om tillräcklig tid ges för detta. Om man uppfattar sin cider som alltför skarpt syrlig är malolaktisk jäsning något man kan överväga som åtgärd. Det får ändå betraktas som något av överkurs dock.

Paketering


När jäsningen och eventuell lagring börjar närma sig sitt slut är det hög tid*** att börja fundera på paketeringen. Det handlar främst om två aspekter; om man vill ha en söt eller torr cider, samt huruvida den ska vara kolsyrad.

Torr cider

Vid tillsättning av en aktiv kultur och jästnäring kommer man vid jäsningens slut ha en snustorr dryck. Om man är tillfreds med detta kan man vid behov kolsyrejäsa på flaska eller fat genom att tillsätta strösocker alternativt must. Detta är relativt rättframt och kräver ingen vidare förklaring.

Halvtorr till söt cider

Att få en halvtorr till söt cider kan vara betydligt knepigare. Ett sätt är att avbryta jäsningen vid önskat FG, ett annat är att i efterhand tillsätta socker, sötningsmedel eller must, följt av tillsats av jäststopp alternativt pastörisering. Oavsett vilket så kan FG 1,005-1,010 vara ett riktmärke för halvtorr cider och 1,015 för söt. Med denna metod är man begränsad till tvångskarbonering om man vill ha kolsyrad cider. Kolsyrejäst halvtorr till söt cider är betydligt knepigare, och kräver en långsam jäsning som självmant stannar på ett högt SG, samt att tappning sker vid rätt tidpunkt så att det finns ett perfekt antal SG-punkter kvar tills jäsningen avstannar. Ett klassiskt sätt att få kontroll över processen är att tillämpa keeving. Förenklat innebär detta att den redan näringsfattiga musten berövas stora delar av näringsinnehållet, vilket leder till långsam jäsning och ej fullständig utjäsning. Detta är dock rejäl överkurs och inget man ger sig på i första taget, och inte andra, tredje eller femte för den delen heller.

Smaksättning

Man kan nog utgå ifrån att många frestas av att ge sin cider någon slags twist, med hjälp av någon krydda, ekflisor eller annat. Detta hanteras väsentligen på samma sätt som för öl. En skillnad är dock att man nog inte behöver bekymra sig särskilt mycket för mikrobiell kontaminering. Däremot tycker jag personligen att sådana här utsvävningar bör göras med viss återhållsamhet, samt att man bör begränsa sig till max halva satsen.

* På engelska benämns dessa som sweet, sharp, bittersweet och bittersharp. På svenska har jag sett översättningen söt, syrlig, bittersöt och bittersyrlig.
** D.v.s. att ha syretäta jäskärl, inte plaska vid omtappning, samt att minimera utrymmet ovanför vätskeytan.
*** I själva verket bör man fundera på detta redan innan man sätter i gång.