torsdag 31 januari 2013

Brygd #112: Sakeale



Som jag skrivit om tidigare blir detta ett slags kornvin med sakejäst. Denna jäst har god alkoholtolerans - ända upp till 15 % - så jag tänkte passa på att göra en lite starkare variant än vanligt. Vi får se var det hamnar.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1112
  • FG 1015
  • Abv 13 %
  • IBU 50
  • SRM 13 (ljust kopparfärgad)
Malt och extraktgivare:
  • 5 kg pale ale-malt (Maris Otter)
  • 2 kg münchnermalt
  • 1 kg ljus karamellmalt (CaraVienne)
  • 1 kg strösocker
Infusionsmäskning vid 65 C i en timma. Sockret kommer tillsättas successivt under jäsningen.

Humle:
  • 60 g perle i 60 minuter
Total koktid 70 minuter.

Jäst:
Jäsning med White Labs WLP705
  • vid 19 C i 7 dagar
  • vid 23 C i 4 dagar
  • vid 15 C i en månad
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning med strösocker, 5 g/l
Bedömning (27/5 2013):

Det är lite väl sent med en bedömning nu kan man tycka, men jag har faktiskt skrivit "Bäst efter maj 2013" på etiketterna, och detta naturligtvis på grund av den höga alkoholhalten. När jag tappade om passade jag på att fylla upp en liten flaska och tillsätta kolsyresocker, och när jag två veckor senare öppnade flaskan smakade det mest sprit och finkel. Men en månads lagring/sekundärjäsning i en sval källare gjorde susen, ty hos de första flaskorna jag öppnade efter den ordinarie flasktappningen var alkoholtonerna som bortblåsta.

När jag nu öppnar en flaska hälls den upp vackert klar koppar- till mahognyfärgad med ett krämigt om än något kortvarigt beige skum. Nästan full pott på utseendet blir det.

Aromen har toner av mandel, nötter, lite karamell och gråpäron. Alkoholen gör sig påmind med en lätt värmande känsla.

Munkänslan är snarare medelfyllig än fyllig, kolsyran är ganska lätt. Smaken är halvtorr med lätt till medelstor beska.

Detta var farligt lättdrucket och mina 25 cl rinner ner oroväckande fort. Detta kan bli en perfekt öl till hösten när det börjar bli lite småkyligt, men även nu när sommaren har anlänt så satt den som ett smäck.

tisdag 22 januari 2013

Brygd #111: Nipponale



Sorachi ace var en kort tid en het humlesort som var svår att få tag på, och när den väl dök upp i Sverige 2011 passade jag på att köpa tre påsar. Som jag diskuterade här så tenderar den att ta över om man blandar den med andra humlesorter, så den sista påsen har legat i träda utan att jag har hittat något användningsområde för den. Men när jag bestämde mig för att brygga med sakejäst föll det sig naturligt att göra en "japansk pale ale" med just sorachi som enda humlesort.

Jag är väldigt nyfiken på vad sakejästen ska spotta ur sig. Nøgne Ø Red Horizon som jästes med just sakejäst hade spännande fruktiga estrar med drag av päron som jag uppskattade. Risken är förstås att humlen tar över, men det kan ju också bli så att jäst och humle samspelar för att skapa något stort. I nästa öl kommer jästen få spela förstafiolen däremot.

Data:
  • Satsstorlek 21 l
  • OG 1054
  • FG 1014
  • Abv 5,3 %
  • IBU 30
  • SRM 7 (gyllengul)
Malt:
  • 3 kg pale ale-malt (Maris Otter)
  • 2 kg münchnermalt
Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:
  • 10 g sorachi ace i 60 minuter
  • 20 g sorachi ace i 20 minuter
  • 30 g sorachi ace vid kokslutet
  • 40 g sorachi ace som torrhumling
Total koktid 70 minuter

Jäst:
Jäsning med White Labs WLP705
  • vid 17-18 C i 6 dagar
  • vid 22 C i 4 dagar
  • vid 17 C i 11 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (7/3):

Jag hade nästan glömt av den här ölen; det hänger nog ihop med såväl den intensiva aktiviteten i fabriken på sistone, samt ölets karaktär. Ett par provsmakningar har det förvisso blivit men inget som har fått mig att greppa bläckpennan.

Bygelflaskan öppnas med en förvånande hög smäll och jag förväntar mig nästan en liten fontän men det stannar vid en långsamt växande skumtopp i flaskhalsen. Vid upphällning skummar ölet rejält vilket får mig att tro att ölet inte var helt färdigjäst vid flasktappning trots den långa jästiden. Ölet är ganska klart med en snygg bärnstensnyans, skummet är stort, fluffigt och smutsvitt.

Jag var lite rädd för att sorachi-humlen skulle dominera aromaen totalt, men den farhågan kommer lite på skam. Det finns en tydlig sorachi-ton, men ändå diskret på något sätt. Förmodligen har åldern tagit ut sin rätt. Därutöver anar jag någon slags fruktig estrighet som är svår att riktigt precisera.

Munkänslan är lätt till medelfyllig med hög kolsyra. Smaken är ganska torr med lätt till medelstor beska som inte lämnar några djupare avtryck. Det har nog framgått vid det här laget att jag inte är överdrivet entusiastisk över det här ölet. Det är inga större fel på det egentligen, men det är varken lättdrucket eller spännande, utan bara lite halvtrist i största allmänhet. Det lär inte bli någon rykande åtgång framöver.

tisdag 1 januari 2013

Experimentbrygd 2 - mellangivornas existensberättigande


En gång är ingen gång och två gånger är en tradition, så att brygga ett experimentöl på nyårsdagen får numer anses som en tradition för mig. Med experimentöl avser jag här inte den vanliga betydelsen med att testa några nya eller ovanliga ingredienser, utan ett öl där jag testar någon specifik aspekt av bryggandet. I fjol testade jag skillnaden mellan öl- och vinjäst, och i år det betydelsen av mellangivor av humle som hamnar under luppen.

Jag har nyligen skrivit i generella termer om humlescheman vid två tillfällen. Senast gällde det specifikt mellangivorna, eller smakhumle som det också benämns. Vid det tidigare tillfället kretsade diskussionen kring den enorma kombinatorik som uppstår med olika humlesorter som kan tillsättas vid ett antal olika tillfällen. Just detta överflöd av möjligheter gör det svårt att utvärdera vilka faktorer det är som viktiga för att få en bra humleprofil i sitt humledrivna öl, vilket ofelbart leder till en snårskog av mer eller mindre hemmasnickrade teorier. Jag har exempelvis sett det hävdas att en humlegiva vid 45 minuter ska ge särdeles behaglig beska, medan andra å sin sida hävdar att hop bursting, d.v.s. att det mesta av beskan kommer från enorma sena givor från 20 minuter och framåt, ger en mjukare och behagligare beska. Und so weiter.

I detta experiment ämnar jag undersöka just mellangivans betydelse på såväl smak som arom. För att göra detta ska jag brygga två öl med allt annat lika än just användandet av mellangivor; samma maltbas, samma OG, samma IBU, samma totala mängd humle, samma jäst och förhoppningsvis samma FG. Rent praktiskt löser jag detta genom att mäska in en vanlig 20-literssats, därefter koka två separata kok och jäsa i två separata jäshinkar.

Givet ovanstående finns det fortfarande ett antal öppna frågor som måste besvaras:
  1. Vilken typ av öl ska jag välja; vilken OG, IBU o.s.v.
  2. Vilken maltbas ska jag använda?
  3. Ska jag torrhumla?
  4. Vilka humlesorter ska jag använda och till vilka givor?
På första frågan kändes det ganska självklart att satsa på en normalstark ipa, en öltyp med humlen i fokus utan att gå till överdrifter. Därmed svarar fråga 3 på sig själv; naturligtvis ska man torrhumla. Här om någonsin kändes det extra viktigt att låta humlen spela förstafiolen, så trots vad SHBF har att säga om saken så blev det 100 % pale ale-malt som mäskschema.

Återstår då fråga 4. För att undvika att gå vilse i den oändligt-dimensionella tillståndsrymden av möjliga humlescheman beslutade jag mig för följande:
  • Perle som gemensam bitterhumle (jag har gott om denna humlesort hemma)
  • Columbus och galaxy i övrigt, och alltid i lika stora mängder (denna blandning kallas för cg-mix nedan)
  • Lika mycket torrhumling i de båda delsatserna
Av praktiska skäl väljer jag ett stort gemensamt kok, samt två mindre kok för de två delsatserna. Det gemensamma koket får följande humlegivor:
  • 20 g perle i 60 minuter
  • 40 g cg-mix vid kokslutet
Dessutom får båda satserna 40 g cg-mix som torrhumling vardera.

Delsats H0 får följande humlegivor i sitt separata kok:
  • 15 g cg-mix i 60 minuter
  • 25 g cg-mix vid kokslutet
Delsats H1 får följande humlegivor:
  • 10 g cg-mix i 20 minuter
  • 10 g cg-mix i 15 minuter
  • 10 g cg-mix i 10 minuter
  • 10 g cg-mix i 5 minuter
För fullständighetens skull redovisar jag också recepten i sin helhet:

Malt:
  • 6 kg pale ale-malt (maris otter)
Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:

Delsats H0:
  • 10 g perle i 60 minuter
  • 15 g cg-mix i 60 minuter
  • 45 g cg-mix vid kokslutet
  • 40 g cg-mix som torrhumling
Delsats H1
  • 10 g perle i 60 minuter
  • 10 g cg-mix i 20 minuter
  • 10 g cg-mix i 15 minuter
  • 10 g cg-mix i 10 minuter
  • 10 g cg-mix i 5 minuter
  • 20 g cg-mix vid kokslutet
  • 40 g cg-mix som torrhumling

Total koktid 70 minuter.

Jäst:
  • Jäsning med Safale US-05 vid 21 C i 5 dagar
  • Efterjäsning vid 16 C i 5 dagar, därefter kallkraschning vid 5 C i 2 dagar.
Data:
  • Satsstorlek 2*11 l
  • OG 1065
  • FG 1010
  • Abv 7,2 %
  • IBU 60
  • SRM 6
  • Erhållen volym 2*9 l
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

De olika delsatserna kommer tappas upp i flaskor med vita respektive svarta kapsyler. Jag kommer be om synpunkter från alla som får ett par flaskor, och sammanställa dessa. Vilken kapsyl som hör till vilken delsats kommer inte avslöjas förrän 1:e mars, och jag kommer dessutom singla slant så det är ingen idé att börja spekulera om identiteten. Jag återkommer med redovisning av resultat i ett separat inlägg i början av mars.

Tillägg (3/1):

En aspekt som jag glömde nämna var den om utformningen av mellangivorna. En variant av detta är - vilket jag själv använder - är att nöja sig med en enda mellangiva, normalt sett 15 eller 20 minuter från kokslutet. Nackdelen med detta är ett eventuellt nollresultat kan ifrågasättas av flera mellangivor-anhängare med motiveringen att deras metod skulle ha gett en märkbar skillnad. Även för ett positivt resultat skulle de kunna hävda att fler mellangivor hade gett ännu större skillnad.

Använder man fler mellangivor kan man åtminstone uppnå ett hyfsat odiskutabelt nollresultat. För ett positivt resultat är man åter osäker på i vilken utsträckning en enda mellangiva hade kunnat ge en skilland.

Jag valde ändå det sistnämnda, dels för möjligheten att få ett allmänt accepterat nollresultat, men dels för att jag uppfattar det som det sätt som de flesta hembryggare faktiskt utformar sina humlescheman, vilket skulle ge försöket en större validitet.

Jag är fullt medveten om att resultatet av experimentet - vad det än blir - knappast kan anses vara det slutgiltiga svaret på mellangivornas existensberättigande. Jag har endast samplat en punkt i den enorma utfallsrymden av maltkompositioner, humlesorter och jästval för att nämna några av bryggvariablerna. Men jag skulle ändå vilja hävda att att ett slikt experiment väger betydligt tyngre än anekdoter av formen "jag prövade ditten och det var bättre än datten" som florerar inom hembryggarsfären. Det är förvisso inget fel i att dela med sig av sina bryggerfarenheter, men jag skulle ändå vilja uppmuntra andra hembryggare att göra fler kontrollerade och systematiska hembryggningsexperiment för att undersöka olika aspekter av vår favorithobby.

Tillägg (17/1):

Så är då de båda delsatserna upptappade i flaskor med vita respektive svarta kapsyler. Tyvärr hade pumphäverten en tendens att grotta ner sig i den ganska stora jästkakan som hade bildats i mina elvaliters Better Bottle, så jag fick med lite mer grums i flaskorna än jag hade önskat. Men det hoppas jag inte ska ha någon påverkan på själva experimentet. Jag hade nog inte för lite jäst i alla fall - 8 g per delsats - ty FG landade runt 1010 i båda fallen, vilket var aningen lägre än jag hade väntat.

Inom kort kommer flaskor delas ut tillsammans med ett följebrev men lite förhållningsregler samt några frågor att besvara. Bland frågorna är det (2) som jag tycker är allra mest intressant, även om det ska bli kul att se hur många som kan klara fråga (3). En aspekt på förstnämnda fråga - vilket öl som var godast - som kan vara värt att reda ut innan jag har fått in några svar är hur stor avvikelse från 50/50 som krävs för att man ska anse att man har ett positivt resultat åt endera hållet.

Att enbart nöja sig med statistiskt signifikans är ofta dubiöst. Framförallt om man har en stor datamängd så är det stor risk att någon liten felkälla slår igenom som statistisk signifikant, exempelvis att några deltagare i experimentet inte utvärderar ölen oberoende av varandra. Dessutom så är den faktiska avvikelsen egentligen intressantare. Om endast 55 % av deltagarna tycker att H1 är bättre kanske detta inte motiverar det extraarbete som detta mer komplicerade humleschema ändå innebär, även om resultatet skulle ha hög statistisk signifikans. Själv skulle jag nog lägga nivån för ett positivt resultat vid ungefär 75 %. Sedan kan det förstås vara upp till var och en som provar ölen att bedöma om den upplevda skillnaden motiverar mellangivornas existensberättigande.

Uppdatering (5/3):

Nu har jag sammanställt resultaten.