torsdag 29 december 2011

Brygd #91: Tripel


Efter enkel kommer dubbel, och därefter tripel, kan man kanske tycka. Men det finns två skäl för mig att brygga min tripel innan dubbeln:
  • en tripel behöver maximal utjäsning, och andra generationens jäst brukar vara den piggaste. En dubbel behöver inte alls lika hög utjäsning (tredje generationen är piggare än första men inte lika pigg som den andra)
  • om jag brygger tripeln efter den mörka dubbeln, kommer tripeln att ta upp en del färg från dubbeln
En tripel karaktäriseras nämligen av att den är stark (8-10 %) och ljus. Från början indikerade benämningarna enkel, dubbel och tripel vörtstyrka, och det lär ha funnits mörka triplar om man bara backar en sådär 100 år bak i tiden. Men när Westmalle lanserade sin version 1934 så satte man en ny standard som numer får betraktas som allmänt vedertagen. Det enda undataget jag känner till - om man ens kan räkna det som ett sådant - är Gulden Draak som beskrivs som en "dark triple".

Förutom att en tripel ska vara ljus och stark ska den också vara väl utjäst, även om det bryts friskt mot denna regel. För att uppnå hög utjäsning finns det ett par knep man kan använda:
  • Ha en pigg jäst
  • Mäska vid låg temperatur (62-65 C), vilket ger en hög andel enkla sockerarter i vörten
  • Använda socker som extraktgivare, för en tripel 10-20 %
En annan karaktäristisk egenskap hos triplar som man ser om man granskar recept från erkända belgiska bryggerier är enkelheten; man har oftast bara pilsnermalt och socker, och i undantagsfall någon ytterligare maltsort (vete- eller münchner- exempelvis), och humleschemat innefattar bara en bittergiva samt eventuellt en mellangiva vid 20-30 minuter. I stället är det jästen som ger komplexitet och djup.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1080
  • FG 1008
  • Abv 9,5 %
  • BU 30
  • SRM 6 (gyllengul)
Malt & extraktgivare:
  • 6 kg pale ale-malt
  • 1 kg strösocker (tillsatt sent i koket)
Infusionsmäskning vid 64 C i en timma.

Humle:
  • 20 g perle i 60 minuter
  • 20 g savinjski golding i 20 minuter
  • 20 g saaz i 20 minuter
Total koktid 70 minuter.

Jäst:
Jäsning med White Labs WLP500
  • vid 23 C i 9 dagar
  • vid 16 C i 20 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l
Bedömning (22/2):

Efter drygt två veckor öppnas bygelflaskan med ett tydligt "plopp", och tripeln hälls upp med ett hyfsat vitt skum. Färgen är gyllengul med en lätt disighet.

Aromen är fruktig med toner av mandelmassa och apelsin, samt en del blommig humle. Lätta alkoholtoner också, vilket är svårt att helt undvika i en tripel.

Torr med medelstor beska. Kolsyran är måttlig, vilket får mig att tro att kolsyrejäsningen inte är helt klar än. Nåväl, det här var ändå ganska gott redan nu. En gedigen tripel helt enkelt.

Fabrikörn vs. Westmalle Tripel (25/2):

Vid upphällningen börjar jag fundera på om jag har tagit fel Fabrikör-flaska. Jag var beredd på att Fabrikörns skulle vara mörkare, men bredvid Westmalles blekgula färg ter sig Fabrikörns nästan bärnstensfärgad. Ett väldigt tydligt exempel på hur stor skillnad det faktiskt är på pilsner- och pale ale-malt. Förutom att vara betydligt ljusare och aningen klarare och så har Westmalle ett rejälare skum, och vinner klart på utseendet.

Aromen är också väsensskild. Fabrikörn har en lätt brödig maltighet med tydliga tuggummiliknande toner. Westmalle har toner av jasmin och bränt gummi, samt en lite störande spritighet.

Båda ölen har ungefär samma fyllighet, medan Westmalle har betydligt mer kolsyra. Torrhet och beska är ungefär samma; Westmalle känns aningen torrare och har också en del alkoholbeska.

Fabrikörn vinner detta på grund av alkoholtonerna hos Westmalle.

Fabrikörn - Omvärlden 15-15 således.

fredag 23 december 2011

Brygd #90: Enkel


De flesta av oss förknippar nog belgiska klosteröl med ganska kraftiga och alkoholstinna brygder, och i synnerhet när det handlar om Trappistbryggerierna. Bland de senare gör dock samtliga förutom Rochefort även en eller flera alkoholsvagare varianter. Traditionellt bryggdes dessa för munkarna själva, och än i dag kan de vara svåra att få tag på om man inte besöker klostren. Chimay gör sin Dorée på 4,8 %, Westmalle Extra ligger på 4,5 %, Petit Orval landar på blygsamma 3,5 % och har vid något tillfälle siktats i ett Bishops Arms-kylskåp. Achel gör ett par femprocentiga öl och La Trappe likaså.

I några få fall används någon av benämningarna enkel eller singel för dylika öl, i analogi med begreppen dubbel och tripel, och för all del, quadrupel. Jag tyckte enkel lät bra på svenska, i synnerhet som jag kommer brygga just såväl dubbel och trippel i denna bryggomgång.

Jästvalet föll på Chimay i White Labs tappning. För att inte få ett för tunt öl använde jag som brukligt för mina alkoholsvagare öl en hög mäsktemperatur. Lite havreflingor ger dessutom ytterligare fyllighet till ölet.

Data:
  • Satsstorlek: 20 liter
  • OG 1046
  • FG 1016
  • Abv 4,0 %
  • IBU 35
  • SRM 7 (gyllengul)
Malt och extraktgivare:
  • 3 kg pale ale-malt
  • 500 g aromatisk malt
  • 500 g havregryn
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma.

Humle:
  • 20 g perle i 60 minuter
  • 20 g savinjski golding i 20 minuter
  • 20 g tettnanger vid kokslutet
  • 20 g saaz vid kokslutet
  • 20 g savinjski golding vid kokslutet
Jäst:
Jäsning med White Labs WLP500
  • vid 25 C i 6 dagar
  • vid 17 C i 9 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 7 g/l
Bedömning (21/1):

Den här brygden är den första som har drabbats av ojämn kolsyresättning. En del flaskor har haft ganska lite kolsyra, medan andra har haft en så kallad slow motion-fontän.

När jag tappar upp på flaska använder jag en jäshink med tappkran, samma hink som är ytterst i mitt mäskkärl för övrigt. Jag tillsätter först en sockerlag med kolsyrejäsningssockret, därefter tappar jag över själva ölet, och i samband med detta ska det då skapas tillräckligt med rörelse för att sockerlagen ska fördelas jämnt. Men denna gång blev det inte så, och jag gissar att det beror på att slangdelen hos min hävert har börjat kröka sig så att ölet inte alltid rinner ut i botten av hinken. Därmed blir det mer socker i den undre delen av hinken. Framgent får jag se till att röra om manuellt också.

Den här flaskan måste ha tappats någon gång i den senare halvan, för den har ett ganska beskedligt pys när den öppnas. Utseendet är gyllengult med en lätt disighet. Skummet är vitt, fluffigt, medelstort och snabbt försvinnande.

Aromen är ganska mycket som en engelsk bitter med en lätt fruktighet, och blommig humlearom. Utöver det en del distinkta tuggummifenoler och en lätt jästig syrlighet.

Kroppen är lätt till medelstor, kolsyran är mjuk. Avslutningen är ganska torr med en måttlig men ändå påtaglig beska.

Ett ganska bra och lättdrucket öl, men jag känner mig inte riktigt nöjd med ester- och fenolkaraktären.

Fabrikörns Enkel vs. Taras Boulba (7/2 2012):

Utöver ett antal lambikbryggerier och -blandare så är det mig veterligen ganska tunnsått med bra bryggerier i och kring Bryssel. Ett undantag är dock det nystartade bryggeriet Brasserie de la Senne, som gör flera bra öl i en lite modernare belgisk stil. Ett av deras flaggskepp är Taras Boulba (TB) som precis som Fabrikörns Enkel skulle kunna karaktäriseras som en Belgisk Bitter; ganska alkoholsvag (4,5 %) men med rejäl beska och med en tydlig belgisk jästkaraktär.

Det är stor skillnad i utseendet; TB är ljust halmgul och samtidigt ganska disig vilket gör att den ser ut lite som en witbier. Båda ölen har snabbt försvinnande vita skum.

TB har en elegant fenolisk ton som tillsammans med gräsig och örtig humle för tankarna till XX Bitter, fast i alkoholsvagare tappning. Fabrikörn är lite fruktigare med blommig humle och en lite annorlunda fenolisk ton.

TB är tydligt torrare med aningen mer beska, och har dessutom lite mer kolsyra. Så, vilken var godast? Glaset med TB gick åt fortare, och framför allt kändes den lite fräschare och lättdrucken.

Fabrikörn - Omvärlden 14-15 således.

lördag 26 november 2011

Brygd #89: Dubbelbock


Detta är tredje gången gillt att göra den ultimata dubbelbocken. Om de två senaste försöken kan man läsa här och här:

Årets version är väldigt lik förra årets, skillnaderna är:
  • Mer och mörkare münchnermalt
  • Mindre pilsnermalt
  • Mindre caramünchnermalt
Dessutom skippar jag att komma på något putslustigt namn som slutar på -ator, och kallar ölen rätt och slätt för Dubbelbock. Precis som min favorit inom denna kategori; Andechser Dunkler Doppelbock, som jag dessutom har två flaskor av hemma just nu. Räkna med en jämförelse om två månader ungefär.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1076
  • FG 1020
  • Abv 7,5 %
  • IBU 25
  • SRM 23 (kastanjebrun)
Malt:
  • 5 kg mörk münchnermalt
  • 1 kg pilsnermalt
  • 500 g caramünchnermalt (SRM 40-50)
  • 100 g carafa I
Dekoktionsmäskning i tre steg, erhållna temperaturer:
  • Syrarast: 36 C
  • Proteinrast: 48 C
  • Sockerrast: 64 C
  • Utmäskning 72 C
Humle:
  • 20 g perle, 90 minuter
  • 10 g perle, 20 minuter
Total koktid två timmar

Jäst:
Jäsning med Saflager W 34/70
  • i två veckor vid 8-12 C
  • i 5 veckor vid 4-8 C (kallagring)
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.
Bedömning (23/1):

Exakt två veckor efter flasktappningen är det dags för premiärsmakning (okej då, jag har tjuvsmakat två 25-centilitare redan).

Flaskan öppnas med ett mjukt litet pys. Upphälld i glaset är det första intrycket hur klart ölet är. Precis som ett filtrerat öl. Den fem veckor långa lagringen har gjort sitt. Det beige skummet är lite klent, men jag misstänker att kolsyrejäsningen inte har nått ända fram än.

I munnen möts jag av en underbar maltarom; nygräddat bröd, nötter, fikon och lätt chokladiga toner. Lite gräsig humle finns diskret i bakgrunden.

Kroppen är medelstor, kolsyran måttlig. Halvtorr till halvsöt, med en mjuk beska. Jag misstänker att ytterligare kolsyrejäsning kommer göra ölet aningen torrare och lite mer kolsyrat, vilket jag tror kommer förbättra det ytterligare.

Men redan nu är det nog det godaste jag har bryggt. Visst, öl som precis kolsyrats kan ibland vara på sin topp, men ändå: Andechser Doppelbock, se upp!

Fabrikörn vs. Andechser Doppelbock Dunkel (28/1)

Detta är en högtidsstund som jag länge har sett fram emot. Andechser Doppelbock tillhör mina topp tio-favoriter alla kategorier, och mitt eget bidrag är jag väldigt nöjd med även om jag ingalunda räknar med en seger här.

När jag häller upp dem bredvid varandra är Fabrikörns något mörkare, och har ett något krämigare och mer långlivat beige skum. Två snygga öl är det, men Fabrikörns vinner knappt på utseendet.

Aromerna är ganska olika, även om det förstås finns klara likheter. Andechser har vid jämförelse en lite tydligare rostad ton än vad jag har noterat tidigare, som nästan drar åt rökt korv, medan Fabrikörns har en lätt rostad chokladton. Andechser har en lite sockrigare karamellighet medan Fabrikörns är lite fruktigare. Det finns också en härlig nötig ton hos Andechser, och som vanligt så har Fabrikörns lageröl lite mindre ren lagerkaraktär.

Fylligheten är likartad, och Fabrikörns har aningen mindre kolsyra. Båda ölen är halvsöta med en diskret efterbeska som är snäppet mer framträdande hos Fabrikörns.

Som väntat vinner Andechser, framförallt på den lite renare lagerkaraktären, samt på lite större maltkomplexitet med de här sköna nötiga tonerna. Men Fabrikörns bjöd på bra motstånd.

Fabrikörn - Omvärlden 14 - 14.

lördag 12 november 2011

Brygd #88: Källaröl


Till slut har någon slags normal novembertemperatur infunnit sig, och då är det ett perfekt tillfälle att brygga lageröl, eller närmare bestämt tysk lager av typen kellerbier. Nu hävdar somliga - med viss rätt - att detta inte är en ölstil per se, utan snarare en tillverknings- och serveringsmetod, ungefär som real ale.

Det speciella med kellerbier är nämligen att den är ofiltrerad och opastöriserad, med naturlig kolsyra från jäsningen. Namnet kommer sig av att ölet på de tyska krogarna serverades direkt från faten, som låg svalt just nere i källaren.

Man skulle därför kunna hävda att mina tidigare försök med tyska lageröl kan klassas som kellerbier. Men det är ändå så att öl som säljs som kellerbier tenderar att ha en viss profil. De är lite maltigare än en pilsner, och normalt sett också en aning mörkare, antingen gyllengula eller bärnstensfärgade. De har i genomsnitt också aningen lägre beska än en pilsner men har i gengäld mer aromatisk humlesmak tack vare mer humle sent i koket.

Ett annat namn på väsentligen samma typ av öl är zwickel. Vidare finns det i Franken en öltyp som heter landbier, som har lite mer maltbetoning och något lägre humleprofil.

Kommersiella exemplar är ovanliga i Sverige. Överraskande nog gör Krönleins en riktigt bra variant; Three Hearts Källaröl. Denna kan man hitta på fat ibland, och i synnerhet på City Pub i Göteborg där den i princip har en fast kran. Och i decembersläppet på Systembolaget kommer Mikkeller med sin tolkning, som gissningsvis kommer smaka mer Mikkeller än Keller.

Så vad kan man då göra, annat än att brygga en variant själv?

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1052
  • FG 1012
  • Abv 5,3 %
  • SRM 6 (mörkt gyllengul)
  • IBU 30
Malt:
  • 3 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
Infusionsmäskning i 60 minuter vid 67 grader.

Humle:
  • 20 g perle i 80 minuter
  • 20 g saaz i 20 minuter
  • 20 g tettnanger i 20 minuter
  • 30 g saaz vid kokslutet
  • 30 g tettnanger vid kokslutet
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
Jäsning med Saflager W-34/70
  • i två veckor vid 10-12 C
  • vid 5-7 C i 3 veckor (kallagring)
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (2/1 2012):

Efter dryga två veckor borde kolsyrejäsningen vara klar och jag öppnar bygelflaskan med ett ljudligt 'plopp'. Jag kan direkt erkänna att jag redan har tullat på ett par flaskor under helgledigheten.

Utseendet finns det inget att anmärka på; djupt gyllengul, nästan helt klar, och med ett stort, luftigt vitt skum. Det sistnämnda hade möjligen fått vara lite hårdare.

Aromen är brödigt maltig med fina gräsiga och örtiga humletoner. Ändå saknas något - svårt att precisera exakt vad - jämfört exempelvis med Three Hearts version eller de bästa exemplaren jag har smakat i Tyskland.

Munkänslan är lätt- till medelfyllig, kolsyran måttlig och kunde kanske varit ännu lägre. Avslutningen är ganska torr med måttlig beska.

Ganska gott men jag saknar den fräschör som brukar finnas i riktigt bra exemplar.

Fabrikörn vs. Hacker-Pschorr Kellerbier (11/1 2012):

Hacker-Pschorr Bavaria Bräu heter en bryggpub i München. Det är dock inte de som gör Hacker-Pschorr Kellerbier (HPK) utan den bryggs av Paulaner. Det exakta förhållandet mellan Paulaner och denna bryggpub har jag inte lyckats luska ut, men jag har i ärlighetens namn inte ansträngt mig så mycket heller. Kanske har Paulaner i något läge köpt upp själva bryggeriet och varumärket, och låtit bryggeripuben fortsätta under inarbetat namn. Eller så har man köpt puben också. Strunt samma, ölet i fråga har hyfsat betyg på RateBeer (3,14) och blir en bra motståndare.

Vid upphällningen är det första som slår mig hur mycket klarare Fabrikörns Källaröl är. Förmodligen beror det på att HPK inte har tillsatt klarningsmedel, något som inte är tillåtet enligt de tyska renhetslagarna. I övrigt är Fabrikörns lite ljusare med något mindre skum.

Fabrikörns är mer fruktig, eventuellt p.g.a. en något högre jästemperatur, samt mer humlig. HPK är mer sädig och höig, lätt sockrig, med milda, örtiga humletoner. HPK känns också något renare.

Fyllighet och kolsyra är likartade, torrheten likaså, men Fabrikörns är aningen beskare.

Intialt tyckte jag Fabrikörns var lite bättre, men allt eftersom tyckte jag HPK kom i kapp med sin lite renare lagersmak. Jag låter dock Fabrikörn ta hem ännu en knapp seger. Det kan nämnas att jag blandade de sista vardera decilitrarna , och denna blandning var faktiskt allra godast.

Hursomhelst, Fabrikörn - Omvärlden 14-13.

söndag 6 november 2011

Brygd #87: Brunporter


Detta blir en repris från i fjol, fast med biskvimalten utbytt mot karamellmalt. Det var så det blev när jag bryggde detta öl första gången 2009 på Dugges Braumeister, eftersom Dugge inte hade biskvimalt i bryggeriet. Jag tycker det blev godare med karamellmalt, och det är skäl nog att strunta i originalreceptet som tydligen ska härröra från sent 1700-tal.

En annan skillnad är att jag denna gång bryggde på andra generationens jäst. Detta brukar enligt min erfarenhet innebära att ölet jäser ut några punkter extra. För att kompensera för detta siktade jag på 70 grader i mäsktemperatur. Jag hamnade dock på 68 grader och valde då i att stället mäska i enbart en halvtimma. Eftersom jag inte mäskar ut så är det tveksamt om det får så stor effekt; det återstår att se.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1060
  • FG 1026
  • Abv 4,5 %
  • BU 40
  • SRM 30 (mörkbrun)
Malt & extraktgivare:
  • 2 kg pale ale-malt
  • 2 kg karamellmalt (SRM 50)
  • 2 kg brunmalt
  • 300 g muskovadosocker
Mäskning i en halvtimma vid 68 C.

Humle:
  • 40 g fuggles i 60 minuter
  • 40 g fuggles i 20 minuter
  • 20 g fuggles i 5 minuter
Total koktid 70 minuter.

Jäst:
Jäsning med Safale S-04
  • vid 24 C i 4 dagar
  • vid 22 C i 7 dagar
Övrigt: 
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslut
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker , 4 g/l.
Bedömning (30/11):

Mörkt rödbrun, nästan ogenomskinlig, medelstort beige skum.

Kraftigt rostade, brända aromer med lite toner av salmiak. Medelfyllig med måttlig kolsyra. Upplevs ganska torr trots FG 1026, tack vare all rostad malt. Hade nog behövt sina OG 1030 för att bli riktigt bra.

Fabrikörn vs. Ocean Göteborgsporter (5/12):

Brunportern är aningen ljusare med ett aningen ljusare (och snyggare) skum.

Precis som Oceanjulölet har Göteborgsportern en lätt fenolisk ton á la Nynäshamn som jag inte har uppfattat tidigare. I övrigt är den som vanligt även om jag tycker att de chokladiga tonerna samt de mörka bären från bramling cross inte är så framträdande som de kan vara. Brunportern har en lite jordig arom som är svår att placera, men troligen är det brunmalten som bidrar med den.

Fabrikörns är fyllig och söt medan Göteborgsportern är stramare och något tunnare.

Det blev väldigt jämnt det här, och det blir inte lättare för att jag har smakat bättre versioner av båda ölen. Göteborgsportern får ändå avgå som segrare p.g.a. lite större renhet och elegans, trots de där fenolerna.

Fabrikörn - Omvärlden 13-13 således.

tisdag 1 november 2011

Brygd #86: Vintervärmare


Jag fortsätter min nya linje med att brygga samma öl flera gånger för att slipa på recepten. Denna gång är det alltså Vintervärmarens tur. Den här gången slängde jag ut biskvimalten och använde karamellmalt av olika mörkhetsgrad i stället. Dessutom ökade jag på den totala mängden malt men mäskade vid högre temperatur för att få ett lite sötare och fylligare öl med ungefär samma alkoholhalt.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1063
  • FG 1023
  • Abv 5,3 %
  • IBU 30
  • SRM 15 (kopparfärgad)
Malt:
  • 5 kg pale ale-malt
  • 1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
  • 500 g karamellmalt (SRM 60)
Infusionsmäskning vid 70 C i 60 minuter.

Humle:
  • 40 g east kent golding i 60 minuter
  • 30 g east kent golding i 20 minuter
  • 30 g east kent golding vid kokslutet
Total koktid 70 minuter.

Jäst:
Jäsning med Safale S-04
  • vid 24 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 4 dagar
Övrigt:
  • Klarning med ett halvt kryddmått Protafloc 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 4 g/l
Bedömning (25/11):

Klar djupt kopparfärgad med medelstort beige skum. Fruktig och karamellig maltsmak med träiga och blommiga humletoner. Medelfyllig med mjuk kolsyra. Tydlig sötma med bestämd men ändå behaglig beska. Jag var lite orolig att den skulle vara för söt (jag hade siktat på FG 1020) men den är faktiskt perfekt avvägd för sin typ. Mycket gott, och den borde fungera perfekt till julbordet.

Fabrikörn vs. Ocean Julöl (5/12):

Bland Oceanbryggeriets brygder är nog julölen min absoluta favorit; i sina bästa stunder är den en perfekt blandning av knäckig och karamellig malt, och fruktig och blommig humle. Tyvärr varierar kvaliteten något på de flaskor jag har köpt genom åren, medan den alltid har varit bra på fat. En bra motståndare är det i alla fall.

Oceanjulölet är mörkare med en djupröd nyans till skillnad från Fabrikörns mer kopparröda. Skummen är ganska likvärdiga.

Tyvärr var detta en av de sämre varianterna av Oceanjulölet jag har provat. Fruktigheten och maltigheten är som bortblåst och i stället dominerar en fenolisk jästton á la Nynäshamn. Fabrikörns fruktighet och blommiga humleton är desto mer tydlig i jämförelse. Även beskan känns behagligare och piggare hos Vintervärmaren.

En Ocean Julöl i sina bästa stunder hade tagit hem det här, men nu blev det en klar seger till Fabrikörn.

Fabrikörn - Omvärlden 13-12 således.

lördag 22 oktober 2011

Drakens & Fabrikörns kornvin


Under hösten har jag och Rick Lindqvist - läromästare och SM-vinnare - legat i förhandlingar om att göra ett nytt projekt ihop. Tidigare har vi gjort följande brygder tillsammans:
  • Engelsk Brown Ale; min första bryggning någonsin, och från början var det tänkt som en ESB tror jag, men så vägde jag in för mycket chokladmalt och vips blev det en brunöl. Men god blev den vill jag minnas.
  • Tysk pilsner; här gjorde vi en massa missar med såväl malt (pale ale i.s.f. pilsner), humle (aromhumlade med magnum i.s.f. tettnanger) och jästemperatur (kylskåpet fungerade inte som tänkt så den fick jäsa i sval rumstemperatur), men det blev en god öl i alla fall.
  • Imperiel Vienna; den hade samma jäsproblematik som pilsnern och dessutom frös den, men i övrigt gick allt enligt plan och det blev ett i mitt tycke ett mycket gott öl.
  • Tripel med fyra olika jästsorter; något jag tidigare har redogjort för här.
Denna gång hade vi först pratat om en Pliny the Elder-klon. Men eftersom Rick är lite less på att brygga dubbel-ipa, samt hade läst en mycket intressant artikel om engelsk barley wine i Brew your own 2011/7, så blev det just ett kornvin denna gång.

Artikeln - skriven av den välrenommerade amerikanska hembryggaren Jamil Zainasheff - trycker främst på följande saker
  • låt vörtkoket pågå i minst två timmar, vilket ger färg och maltkomplexitet via Maillard-reaktioner
  • använd måttligt med karamellmalt, max 10 %,
  • jäs med brittisk jäst vid en inte för hög temperatur
  • sikta på beska mellan 30 och 70 IBU
  • använd måttligt med aromhumle, och endast engelska sorter såsom exempelvis east kent golding och fuggles
Vi följde väl i stort dessa rekommendationer och hamnade efter lite bollande fram och tillbaka på följande recept:

Malt och extraktgivare:
  • 16 kg pale ale-malt
  • 1 kg ljus karamellmalt (SRM 30)
  • 1 kg karamellmalt (SRM 60)
  • 1 kg strösocker
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, därefter utmäskning vid 77 C i tio minuter.

Humle:
  • 100 g northern brewer i 60 minuter
  • 100 g east kent golding i 20 minuter
  • 100 g east kent golding i 2 minuter
Total koktid 2 timmar

Jäst:
  • Primärjäsning med 3 paket Safale S-04, 1 paket Safale US-05 och ett paket Danstar Nottingham Ale vid 22 C i en vecka
  • Efterjäsning vid 20 C i två veckor
Data:
  • Satsstorlek 50 l
  • OG 1096
  • FG 1026
  • Abv 9,2 %
  • IBU 55
  • SRM 14 (kopparfärgad)
  • Erhållen volym 40 l
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 4 g/l.

Uppdatering 31/10

Rick har nu öppnat på locket till jästunnan för första gången och enligt de första preliminära rapporterna så är det så att
  • det smakar gott
  • ölet har jäst ner till 1026
Stay tuned.

Uppdatering 13/11

I dag har ölen tappats upp, och Ricks preliminära rapport var helt korrekt. En mer detaljerad smakrapport kommer om cirka två veckor när kolsyran bör ha kommit.

Första provningen (28/11):

Den första 25-centilitaren öppnas med ett tydligt litet pys så kolsyrejäsningen verkar ha fungerat väl. Ölet är djupt kopparfärgat, aningen disigt, med ett medelstort beige skum.

Fruktig och karamellig arom med toner av röda bär - i synnerhet jordgubbar - och blommig humle. En lätt alkoholton ligger och stör en aning i bakgrunden. Kanske en aning mandelmassa också.

Fyllig kropp med mjuk kolsyra. Halvsöt med en aning kantig beska.

Gott nu, förhoppningsvis ännu godare framöver.

Draken & Fabrikörn vs. Bötet (4/1):

Bötet Barley Wine bryggs av Nynäshamns Ångbryggeri och är ett utmärkt kornvin i mestadels engelsk stil, även om jag tror att man använder en del amerikansk humle. Men eftersom den har mycket mindre humlefokus än många amerikanska varianter så tränger inte den amerikanska humlen igenom så mycket. Min flaska var två år gammal vilket måhända ger jämförelsen en viss äpplen/päron-karaktär, men eftersom det inte är uppenbart vilken av ölen som gynnas av detta kör vi ändå.

Bötet är ljusare i färgen som nog skulle kunna klassas som någonstans mellan mörkt bärnstensfärgad och ljust kopparfärgad, och det lutar mer åt det förstnämnda. Även skummet är tydligt ljusare med en mer smutsvit nyans. En annan tydlig skillnad är att Bötet är mindre grumligt, även om det har en svag disighet.

Bötet har tydliga lagrade toner av russin och bränt socker, medan D&F har mer fräscha fruktiga och karamelliga aromer, med en liten mandelmassaton i bakgrunden. Bötet är å andra sidan lite renare vilket gör att de lätta högre alkoholtonerna hos D&F märks extra tydligt. En lätt citrusartad humleton tycker jag mig kunna skönja hos Bötet också, medan D&F har tydliga drag av brittisk humle.

Munkänsklan hos de båda ölen är likartad, fyllig med lätt kolsyra, precis som det ska vara. Även sötman är likartad, medan Bötet - något överraskande med tanke på åldersskillnaden - har en tydligare och ganska skön beska.

Nä, det blir omöjligt att utse en vinnare här. Jag tror att Bötet har passerat sin peak vad det gäller mina smaklökar som inte uppskattar de madeiraliknande tonerna som långvarig lagring av öl ger särskilt mycket. Ett år yngre Bötet hade säkert vunnit mot denna färska variant av D&F:s kornvin. Men frågan är vad ett år gammal D&F kornvin hade haft att sätta mot lika gammal Bötet. Vi får se om det ges chans till en sådan jämförelse i framtiden.

Drakens & Fabrikörns vs. Bötet 2011 (3/11):

Äntligen kom en ny laddning med Bötet till Systembolaget, så det blev att köpa ett gäng flaskor. Detta borde bli en relevant jämförelse då  båda ölen lär vara ungefär ett år gamla.

Precis som i den tidigare jämförelsen är Bötet något ljusare och klarare, medan Drakens & Fabrikörns (DF) har ett något större och långvarigare skum.

Bötet har en lite skönare karamellig och brödig malt aroma, DF är lite mulligare med toner av mandel och russin, samt en ton av alkohol. Bötet har en lätt citrusaktig humletone medan BF har en mer blommig dito.

Munkänsla, torrhet och beska är likvärdiga.

Bötet vinner klart med en skönare karamellighet.

lördag 15 oktober 2011

Brygd #85: NZ Black IPA


Det allra senaste tillskottet i den vildvuxna floran av ölstilar är black ipa. Det första exemplet ska ha bryggts redan på 90-talet, men det var i början av 2000-talet som det började dyka upp fler exemplar på marknaden.

En black ipa fås genom att ta ett vanligt ipa-recept och lägga till en liten del mörka maltsorter. Oftast är dessa öl inte svarta utan snarare mörkbruna, varför egentligen dark ipa vore ett bättre namn. Just namnet på denna ölstil har fått utså viss kritik eftersom det innehåller en oxymoron (black & pale). Ett alternativt förslag som har getts är cascadian dark ale, där Cascadia refererar till de stater där Cascade Mountains ligger (Washington, Oregon och Kalifornien), vilka också utgör det huvudsakliga odlingsområdet för amerikansk humle.

Jag tycker det sistnämnda namnet är ganska otympligt och föredrar black ipa även om dark ipa vore ännu bättre. Förkortningen ipa är väletablerad för ett välhumlat och lite starkare öl, och att p:et står för "pale" kan knappast orsaka några missförstånd.

En del vill hävda att en black ipa bara är en välhumlad porter. Även om det givetvis kan tänkas stämma i vissa fall så måste rimligen klassen black ipa innehålla varianter som näppeligen kan klassas som porter. Om man tar en västkust-ipa - ljus och torr - och slänger i någon eller några få procent mörka maltsorter så får man ett brunt öl som fortfarande är torrt, med hög beska och humlearom. Knappast en porter.

Jag valde själv att göra det sistnämnda genom att använda Carafa I (tysk chokladmalt), som jag för tillfället har en stor femkilos säck av. Receptet för 20 liter är som följer:

Data:
  • OG 1061
  • FG1013
  • Abv 6,3 %
  • IBU 60
  • SRM 22 (mörkt rödbrun)
Malt:
  • 5 kg pale ale-malt
  • 300 g Carafa 1
Infusionsmäskning vid 64 C i 60 minuter.

Humle:
  • 20 g pacific gem, 60 minuter
  • 30 g riwaka, 20 minuter
  • 20 g pacific gem, 20 minuter
  • 30 g riwaka, vid kokslutet
  • 40 g pacific gem, vid kokslutet
  • 40 g riwaka, torrhummling
  • 20 g pacific gem, torrhumling
Total koktid 70 minuter.

Jäst:
Jäsning med Safale US-05
  • vid 23 C i 6 dagar
  • vid 21 C i 6 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter innan kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.
Bedömning (14/11):

Mörkt rödbrun med ett medelstort beige skum. Ser ut som en porter i färgen vilket var precis vad jag var ute efter.

Tydlig citrushumlearom med lite toner av björnbär, och de här typiska rostade aromerna från chokladmalt som jag har svårt att beskriva, annat än att de inte påminner om choklad på något sätt.

Lätt till medelstor kropp, mjuk kolsyra. Torr med medlestor beska.

Gott, men ingen riktig fullträff.

Fabrikörn vs. Beer Here Höstcitra (25/11):

Beer Here Höstcitra heter egentligen Kama Citra, men för att komma in i Systembolagets höstlansering 1/9 var ett av kraven att begreppet "höst" måste ingå i namnet på något sätt. Så då bytte man helt sonika namn och vips så kom man med. Detta avslöjar väl lite hur löjliga reglerna kring systembolagets lanseringar är. Men ett bra höstöl är detta onekligen, med sina mustiga halvmörka och lätt rostade toner tillsammans med en rejäl dos amerikansk humle (av den krusbärs- och citrusdoftande sorten citra). På RateBeer listas den som en brown ale, men den skulle trots att den innehåller en del karamellmalt lika gärna kunna klassas som en black ipa. Vilket väl säger en del om ölstilarnas vaga karaktär. En bra motståndare är det hursomhelst.

Höstcitra är något ljusare och drar mer åt mahogny. Skummen är likvärdiga.

Den stora skillnaden är att Fabrikörns har en tydlig jästton. Denna kommer förmodligen av att jag för första gången torrhumlade utan att tappa om ölet. Trots att humlepåsarna inte sjönk till botten samlade de på sig en ansenlig mängd jäst, vilket jag noterade vid flasktappningen. Något att tänka på framöver.

I övrigt är ölen väldigt lika med avseende på munkänsla, torrhet och beska. Men Höstcitra vinner på renhet och fräschör i aromen.

Fabrikörn - Omvärlden 12-12 således.

söndag 9 oktober 2011

Brygd #84: NZ Strong Ale


Denna öl har jag bryggt hela tre gånger tidigare. Första gången var jag väldigt nöjd med den. Andra gången var även några ur SHBF väldigt nöjda med den, ty de gav den 43 poäng och en hedersutmärkelse. I våras var det tredje gången gillt och då blev den inte alls bra. Jag tror orsaken var för stora mängder biskvimalt (2 kg), ty de gånger jag har använt denna malt i större mängder (1 kg eller mer) har ölen fått väldigt speciella jordiga, lätt rostade toner.

Ut med biskvimalten och in med ljus karamellmalt i stället. Dessutom blev det som chokladmalt denna gång carafa 1, vilket är en "avbittrad" (debittered) tysk chokladmalt. Så här blev receptet för 22 liter:

Data:
  • FG 1073
  • OG 1018
  • Abv 7,2 %
  • IBU 75
  • SRM 24 (kastanjebrun)
Malt
  • 4 kg pale ale-malt
  • 2 kg ljus karamellmalt (Caravienne)
  • 1 kg karamellmalt (SRM 40)
  • 500 g havreflarn
  • 200 g chokladmalt (Carafa I)
Infusionsmäskning vid 65 C i 60 minuter.

Humle:
  • 20 g pacific gem, 60 minuter
  • 30 g riwaka, 20 minuter
  • 40 g pacific gem, 20 minuter
  • 30 g riwaka, vid kokslutet
  • 20 g pacific gem, vid kokslutet
  • 40 g riwaka, torrhumling
  • 20 g pacific gem, torrhumling
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
Jäsning med Safale US-05
  • vid 24 C i 6 dagar
  • vid 21 C i 6 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Bedömning (4/11):

Lätt grumligt djupröd, nästan porterfärgad, med medelstort krämigt gulbeige skum. Snyggt!

Karamellig och fruktig arom med toner av björnbär, röda bär, och lite lakrits.

Halvfyllig med mjuk kolsyra. Halvtorr med måttlig till hög beska.

Bättre än förra årets version, men inte riktigt lika bra som versionen anno 2009. Varför vet jag inte riktigt. Kanske har jag själv blivit för kräsen.

NZ Strong Ale vs. Snowblind Strong Ale (18/11):

Mohawk Snowblind Strong Ale (MSSA) är en halvmörk starkare öl med tydliga toner av amerikansk humle. Dylika öl brukar placeras i slaskkategorin American Strong Ale, och det enda dessa öl har gemensamt är att de
  • är för mörka för att vara en ipa/dipa
  • inte är tillräckligt maltiga för att vara (amerikanska) barley wine
  • är lite för humliga, alkoholstarka och beska för att vara en american brown ale, även om den sistnämnda klassen ofta (men inte alltid) skulle vara den som ligger närmast till hands. 
Eftersom Fabrikörns NZ Strong Ale passar väl in i denna kategori, med enda undantaget för humlens härkomst, så blir detta en bra jämförelse.

Det är ganska stor skillnad i utseende till att börja med. MSSA är kopparfärgad medan fabrikörns har en djup kastanjebrun ton, med en lite brunare nyans av beige på skummet jämfört med en gulare dito för MSSA.

MSSA har lite nötiga och sockriga malttoner jämfört med fabrikörns mer karamelliga och lätt brända. Den senare har humletoner av tropiska frukter och mörka bär medan MSSA har klassiska tallbar- och citrustoner, med lite inslag av apelsin.

Munkänsla, torrhet och beska är ganska likvärdiga.

Fabrikörn vinner knappt tack vare de fräscha bäriga humletonerna som gifter sig väl med den rostade maltkaraktären.

Fabrikörn - Omvärlden 12-11 således.

torsdag 6 oktober 2011

Ändrade planer samt bryggningar våren 2012



I ett tidigare inlägg där jag redogjorde för höstens planerade bryggningar, trodde jag att renoveringen av köket skulle bli klar under augusti månad och att bryggningen skulle kunna starta i september som brukligt. Så blev det nu inte, utan i stället blev min lägenhet en byggarbetsplats under nästan hela september månad. Nu är det dock äntligen klart, och det blev så bra att jag drar mig lite för att kladda ner köket med en massa vört.

Men till helgen ska det förhoppningsvis bli av. Ingredienserna är inhandlade, och det som återstår är bara lite arbete med att anpassa kylanläggningen till den nya kranen. De planerade belgiska ölen skjuts dock på framtiden, närmare bestämt till januari. Eftersom jag har haft flera månader på mig att planera framtida bryggningar kan jag lika gärna passa på att presentera ett preliminärt bryggschema för våren 2012.  

Januari: Belgien

Det blir Chimay-jästen (den är redan inköpt). För att kompensera för bortfallet i september blir det en trippel också.
  • Enkel, en med belgiska mått mätt alkoholsvag klosteröl.
  • Dubbel, en lite starkare och mörkare öl än enkel.
  • Trippel, starkt och ljust öl.

Februari: Tyskt överjäst
  • Någon av de tyska överjästa jag bryggde i fjol; Kotbüsser eller Altbier.
  • Doppel Sticke, d.v.s. den starkaste varianten av altbier.

Mars: Saison

Med hjälp av den fantastiska Dupont-jästen ska jag brygga:
  • Vanlig Saison, lite ljusare och torrare än sist.
  • Sorachi Super Saison.

April:Tyskt underjäst

Samma som 2011
  • Pilsner
  • Grosspils

Maj:Humle


Humledominerade öl är gott.
  • Single Hop Ale (humlesort bestäms senare)
  • C4 IPA, en (dubbel) IPA med Citra, Chinook, Centennial och Columbus.


Uppdatering (25/12 2011):

Det är alltid kul att göra upp planer långt fram i tiden, men ju längre fram planerna sträcker sig, desto större är chansen att man hinner ändra sig. Man ska inte ändra sina planer för lättvindigt, men inte vara rigid heller, så följande ändringar och tillägg har jag efter vidare överväganden kommit fram till:
  • Det blir varken Kotbüsser eller Altbier som första brygd i februari, utan en Kölsch, d.v.s. ungefär som den Kotbüsser jag bryggde i fjol fast utan de i Tyskland olagliga ingredienserna socker och havre.
  • Det blir bara Sticke Alt och inte Doppel Sticke, d.v.s. runt 6 % i alkoholhalt i stället för 7-8 %.
  • Pilsnern och dess storebror i april blir tjeckiska i stället för tyska.
  • Single Hop-humlen i maj blir med den australienska sorten Summer som verkar väldigt spännande. Namnet på ölen blir givetvis Summer Ale.
  • Konceptet C4 skippas för dubbel-IPA:n och det blir i stället en dubbel-IPA med 100 g vardera av Amarillo, Centennial, Columbus och den spännande nya australiensiska (!) humlesorten Galaxy. Eventuellt slänger jag i 100 g Citra också om jag får tag på denna populära och för tillfället slutsålda humlesort.
Jag kan förstås inte garantera att sista ordet är sagt än, men eftersom de många ingredienser redan är inköpta (i synnerhet humlen) så blir det nog endast smärre justeringar.

tisdag 19 juli 2011

Komplexitet och balans - två honnörsord inom ölkulturen

I brist på bättre sysselsättning så här en dryg vecka in på semestern tänkte jag åter göra skäl för bloggens namn och skriva en liten betraktelse över något jag stött på och reflekterat över på diverse ölbloggar och -fora.

Det var lite svårt att hitta ett bra begrepp för bloggämnet; vad jag är ute efter är ord/begrepp med en positiv klang eller värdeladdning, och med en lite lagom oklar betydelse så att man ska kunna använda det för att stödja den egna ståndpunkten. Från den politiska debatten kan man ta exempel såsom demokrati, frihet, rättvisa, jämlikhet m.m.

Jag funderade först på begreppet "buzzword" som på svenska tydligen ska översättas med "modeord". Men efter att ha tittat på Wikipedia-artikeln så insåg jag att begreppet inte fångar det jag är ute efter. Efter en stunds funderande fastnade jag i stället för begreppet "honnörsord".

De ölrelaterade honnörsord jag tänkte breda ut mig kring en smula är således balans och komplexitet, begrepp som jag ofta stöter på i olika diskussioner, såväl i.r.l. som på nätet. Ofta tenderar dessa att vara något av en diskussionsdödare; vem vill inte att ett öl ska vara balanserat och komplext? Men ändå har jag i dessa sammanhang ofta haft en vag känsla av att argumentet i grund och botten är svagt, men utan att ha kunnat sätta fingret på det direkt.

En viss eftertanke ger snart vid handen att problemet givetvis sitter i definitioner; vad menar personen i fråga med balanserad respektive komplex? Så låt oss nu skärskåda dessa begrepp ordentligt.

Balans

Det är knappast uppenbart vad ordet balans ska innebära för ett öl, men de flesta är nog överens om att det på något sätt innebär att de olika smakkomponenterna i ölet i mer eller mindre utsträckning uppväger varandra så att ingen komponent blir för dominant. Oftast avser man nog balansen mellan maltighet/sötma och humlighet/beska, och låt oss för enkelhets skull begränsa diskussionen till detta.

Trots denna avgränsning är begreppet fortfarande ganska brett tack vare formuleringen "mer eller mindre", vilket var helt avsiktligt. Jag ser nämligen ett spektrum av betydelser i begreppet "balanserat" för öl, där en ytterlighetsposition utgörs av att humlighet/beska och maltighet/sötma ska förekomma i samma utsträckning, medan en mer vidare variant tillåter antingen malt eller humle att dominera, fast balans ändå finns i den meningen att den andra komponenten finns där med en stöttande funktion.

Angående den mer vidare tolkningen, så kan man alltså tänka sig två fall (givet begränsningen till maltighet/sötma vs. humlighet/beska)
  • Maltdominerade öl, där en viss humlebeska ändå stadgar upp ölet och hindrar det från att bli sötsliskigt. Jag tänker exempelvis då på dubbelbockar, skotska Shilling 80/- och 90, brittiska barley wine och även alkoholstarka belgare, i synnerhet de lite mörkare sorterna.

  • Humledominerade öl, såsom IPA och dubbel-IPA, som ska ha en påtaglig humlearom och beska och företrädesvis vara ganska torra. På grund av den höga alkoholhalten har dessa ändock en tydlig maltighet som grund att stå på. Även den tyska pilsnern får anses vara humledominerad med en påtaglig torrhet, tydlig örtig humlighet och rejäl, hård beska. Ändå finns den sädiga maltigheten där och styr upp det hela.
Enligt den lite snävare varianten av begreppet "balans" är dessa öl alltså obalanserade. Man får givetvis tycka vad man vill, och ingen smak är mer rätt än andra, men jag kan tycka att det verkar lite trist att malt och humle alltid måste vara jämnbördiga. Jag uppskattar verkligen såväl humledominerade som maltdominerade öl.

Jag minns en diskussion på någon ölblogg angående Nynäshamn Dragets Kanal Dubbel-IPA, där jag med flera tyckte att den inte hade tillräckligt med humlearom och beska för att klassas som en dubbel-IPA. Naturligtvis ryckte någon ut och tyckte att denna öl var mycket mer balanserad än andra dubbel-IPA (och därmed bättre får man förmoda), varvid jag påpekade att en dubbel-IPA inte ska vara balanserad, utan det är humlen (och beskan) som ska spela förstafiolen (notera hur jag där använde begreppet i dess snävare form).


Komplexitet

Ännu mer grumligt är måhända begreppet "komplexitet". Jag ser det ofta användas för att försvara RateBeers bisarra top 50-lista där en överväldigande majoritet av ölen är av typen Imperial Stout. Dessa är ju så komplexa. Punkt.

Den mest direkta tolkningen av begreppet i ölsammanhang är att ölet innehånger många olika smaker. Och detta stämmer förvisso på Imperial Stout (och många andra ölstilar), även om jag kan tycka att de rostade aromerna tenderar att maskera humlearomer och andra aromer.

Men jag har svårt att se att "många smaker" i sig skulle vara något så entydigt positivt. Inom matlagning finns det många som propagerar för att man ska hålla sig till ett begränsat antal smakkomponenter. Om man komplicerar (sic!) sina recept för mycket blir det lätt en mish-mash av olika smaker.

Samma sak tycker jag gäller för öl; det är lätt att skapa ett "komplext" öl i denna triviala bemärkelse genom att slänga in en massa olika malt- och humlesorter, samt toppa med honung, någon form av oraffinerat socker och diverse kryddor. Men resultatet blir lätt en kakafoni med smaker som inte bildar någon slags sammanhängande helhetsupplevelse. Jag har har nog själv gjort mig skyldig till detta, i synnerhet när jag har bryggt starka, mörka belgare.

Men här närmade jag mig kanske just en förbättrad definition; endast "många smaker" räcker inte, utan dessa smaker måste samverka till en helhet, gifta sig, komplettera varandra. En del menar att komplexa öl har egenskapen att vissa av smakerna framträder tidigt, medan andra smaker smyger sig fram när man suttit med glaset en stund (eventuellt delvis en uppvärmningseffekt).

Med denna definition - som förvisso är mer subjektiv - kan jag instämma i att komplexitet är en i grunden positiv egenskap, om än inte det enda eller ens den viktigaste. Men jag instämmer inte alls i att Imperial Stout skulle vara den mest komplexa öltypen. Tvärtom tycker jag många exemplar är ganska enkelspåriga.

Till sist en uppmaning; nästa gång du tänker använda något av begreppen "balanserad" eller "komplex" (eller något annat honnörsbegrepp), fundera på vad du menar och vill säga, och förklara det gärna också för din tilltänkta publik. Och om någon annan använder dylika begrepp, kräv en precisering av vad som avses.

P.S. Någon som kommer på några andra honnörsord i ölsammanhang? D.S.

fredag 20 maj 2011

Bryggning hösten 2011

Bryggningen av Global IPA blev den sista i mitt provisoriska kök. Under juni månad kommer starka farbröder riva ut mitt gamla kök och sätta in ett sprillans nytt. Till hösten slipper jag därmed hålla på med portabla kokplattor med begränsad kapacitet.

En tydlig tendens är att brygga om öl som jag gjorde i fjol, för att lära av eventuella misstag och slipa på recepten. Enda undantaget är Belgoölen, som är helt nya. Detta kommer vara två ledstjärnor framöver; brygga belgiskt, och brygga om tidigare öl för att slipa på recept och färdigheter.

Varje månad innebär fokus på ett specifikt land.

September: Belgien

Jag har inte bestämt mig för jäststam här än, men det lutar åt Chimay-jästen.
  • Enkel, en med belgiska mått mätt alkoholsvag klosteröl.
  • Dubbel, en lite starkare och mörkare öl än enkel.

Oktober: Nya Zeeland

Jag fortsätter att envisas med att använda Nyzeeländsk humle. Följande öl bryggs främst för vinterölsträffen, och det andra ölet skulle kunna ha goda chanser till en toppplacering om jag får till det som i fornstora dagar (2009).
  • NZ Black Ale, en välhumlad ale med en mindre mängd mörk malt.
  • NZ Strong Ale, en modern klassiker.
November: Tyskland

Det är bara att hoppas på lämplig utomhustemperatur (runt 5 C) för perfekt lagerjäsning på min vind. Dubbelbocken ska bli bättre än någonsin.
  • Källaröl, d.v.s. en ofiltrerad tysk lager med "naturlig" kolsyra.
  • Dubbelbock, med ett lämpligt namn som slutar på -ator.

December: England

Samma som ifjol, fast godare.
  • Vintervärmare
  • Brunporter

torsdag 19 maj 2011

Resultat från SM


I ett tidigare inlägg försökte jag mig på att tippa hur det skulle gå för mina fyra öl i SM, http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2011/04/fabrikorns-bidrag-till-sm-2011.html.

Nu har jag fått såväl protokoll som medalj, diplom och priser för ett av ölen som faktiskt vann silver. Vi börjar med själva resultaten, där min gissning ges inom parantes.
  • Rollator dubbelbock 34 p (45) vilket väl var min största felbedömning. Några poäng rök säkert på grund av att en domare hade upptäckt svaga grönsakstoner vilket inte ska förekomma i en dubbelbock. Mer om detta längre ner.
  • NZ Barley Wine 34 p (40) fick inga anmärkningar utöver att någon tyckte att den var lite för besk samt för kraftigt aromhumlad.
  • NZ Extra IPA 34 p (30) underskattade jag alltså en aning. Den ansågs ha en aningen kärv beska vilket jag kan hålla med om. Någon anmärkte på grumligheten vilket också stämmer. Den underligaste anmärkningen gällde dock att alkoholhalten var för låg!
  • Gammelöl fick 35 p precis som jag hade tippat. Detta räckte dessutom till silvermedalj vilket är lite förvånande då jag tidigare har haft flera öl över 40 p som inte har fått medalj. Men huvudklassen "Brown ale" som denna tävlade i har väl något lägre konkurrens än exempelvis klassen med Barley Wine och Imperial Stout.


Sammanfattningsvis får man väl säga att jag har nått en nivå där jag brygger öl utan större fel, men att jag får jobba hårdare för att få till fler riktiga toppöl. Ett sätt kan vara att brygga samma öl flera gånger och successivt modifiera receptet, exempelvis min dubbelbock som jag hoppas ska bli ännu bättre nästa år.

I denna process är återkoppling från erfarna öldomare väldigt värdefullt. Jag måste dock erkänna att jag blev lite besviken på domarprotokollen. Inte på grund av poängen utan snarare kommentarerna.

Till att börja med var många kommentarer smått oläsliga och kunde tydas endast med stor möda. Det mest problematiska är dock att de ofta inte känns särskilt upplysande eller användbara, och detta av två olika skäl.

En del kommentarer handlar endast om domarens egna smakpreferenser. Som exempel kan nämnas anmärkningarna på min NZ Barley Wine som jag redogör för ovan. Beskan låg inom det specificerade intervallet 50-100 IBU. I beskrivningen av öltypen står det att humlearomen får vara mycket hög. Detta är egentligen är helt okej; det är ju uppenbart att bedömningen inte enbart handlar om typriktighet, åtminstone inte när det gäller de högre poängen. Men det vore önskvärt om det framgick tydligare vilka kommentarer som gäller typriktighet och vilka som gäller mer allmänt personligt tyckande.

Det andra problemet gäller kommentarer om typriktighet och felsmaker, där endast en av domarna skriver om saken. Hur ska man tolka detta? Betyder det att det enbart är just denna domare som uppfattar avvikelsen, och att de övriga har en avvikande åsikt? Detta har stor betydelse anser jag. Om endast en av fyra eller fem uppfattar en felsmak så kan det ju antingen bero på att denna person är känsligare för just denna felsmak, eller helt enkelt har fel. Låt mig delgiva två exempel från mina protokoll.

Det första exemplet gäller grönsakstonerna i min dubbelbock. En av tre domare anmärkte på detta. Dessutom överfördes anmärkningen till sammanfattningen på förstasidan, vilket ger lite mer tyngd. Men det är fortfarande oklart om det rådde konsensus kring detta eller inte. Nu spelar detta ingen större roll egentligen. Jag har själv inte kännt några grönsakstoner men jag har däremot märkt (och oroat mig lite för) att jag har fått klenare kok med min portabla induktionsplatta än med min tidigare gasplatta. Visserligen kokade jag dubbelbocken i två timmar men det är ändå inte orimligt att en DMS-känslig person korrekt kan ha hittat grönsakstoner. Hursomhelst kommer detta förmodligen lösa sig när jag renoverar mitt kök i sommar och får en rejäl induktionshäll.

Mer oroande är däremot ett omdöme från en domarna om mitt Gammelöl; "Dofter är off och tyder på lätt/smygande infektion". Jaha? Ingen av de andra domarna säger något om detta, och inget står det på framsidan heller. Vad ska man tro? Det blev ju ändå 35 p och silver. Jag antar att det bästa att göra är att spara några flaskor och öppna efter sommaren. Då borde väl denna "smygande infektion" ha gett sig till känna lite mer ordentligt.

måndag 16 maj 2011

Brygd #83: Global IPA


En dubbel-ipa med humle från alla världens hörn är detta tänkt som. En sanning med modifikation förstås, eftersom humle enbart växer på en ganska begränsad del av jordytan. Men jag har ändå lyckats pricka in fyra världsdelar om man räknar generöst.

De humlesorter jag använde 100 g vardera av var
  • Columbus, en amerikansk högalfa-sort som kan användas såväl som bitter- som aromhumle, och som ger lätt parfymiska toner med drag av svart te.
  • Amarillo, en amerikansk humlesort med citrustoner som drar åt apelsin.
  • Sorachi ace, en japansk humlesort som numer odlas i USA, och som ska ge tydliga toner av citron.
  • Savinjski golding från Slovenien, som ger blommiga toner.
  • Nelson sauvin från Nya Zeeland, som påminner om den vita druvan Sauvignon Blanc med toner av krusbär och nässlor.
Som bitterhumle använde jag enkom columbus, resten av humlen blandades i en stor skål. Låt oss kalla denna blandning för G5.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1078
  • FG 1012
  • Abv 8,7 %
  • IBU 100+
  • SRM 6 (gyllengul)
Malt:
  • 6 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 500 g råsocker
Infusionsmäskning vid 64 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 62 C.

Humle:
  • 20 g columbus i 90 minuter
  • 140 g G5 i 20 minuter
  • 200 g G5 vid kokslutet
  • 140 g G5 i torrhumling
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
Jäsning med Safale US-05
  • vid 23-25 C i 5 dagar
  • vid 22 C i 5 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (8/6)

Grumligt gyllenfärgad, medelstort vitt skum. Humledominerad arom med en del citrus och tropiska frukter, men det som sticker ut mest är toner av bittermandel och gråpäron. Efter att ha provat ett par sorachi ace-öl på Köpenhamnsmässan, så kan jag konstatera att det är just denna humlesort som dominerar, vilket är något överraskande.

Medelfyllig med måttlig kolsyra, torr med lite jordig beska, en del vaga alkoholtoner. Nja, detta blev en rätt medioker dubbel-ipa, och sorachi ace är en humlesort som jag främst tror passar i belgiska öl faktiskt. För dubbel-ipa ska jag nog hålla mig till amerikanska humlesorter framledes.

Fabrikörn vs. Drakens DIPA

Från början hade jag tänkt jämföra Fabrikörn's Globala IPA med Avery Dugan, fast eftersom den kom i en 65 cl-flaska - vilket lite grand försvårar att prova båda ölen samtidigt på egen hand - så blev denna jämförelse aldrig av. Men i augusti dök vinnaren av SM 2010 i Oppigårds version upp på Systembolaget; Drakens DIPA med recept av bl.a. min läromästare Rick Lindqvist. Den blir en bra jämförelse även om jag inte har några större förhoppningar om en seger.

När jag häller upp dem är skillnaden i färg slående; jag har tidigare sett Drakens DIPA som ett klockrent exempel på west coast style (D)IPA, men här framstår de orangea nyanserna ännu mer tydligt. Drakens DIPA innehåller nämligen ej försumbara mängder münchnermalt i receptet.

Detta framkommer ännu mer tydligt i aromen där Drakens DIPA har en tydligt kakig maltighet, medan malten i Fabrikörn's globala mest finns i bakgrunden för att stötta humlearomerna. Vilket som är att föredra är det dagsformen som avgör.

För det är i humlearomerna som den största skillnaden finns. Medan Fabrikörn's som sagts ovan domineras av sorachi's päronmandeltoner så är det apelsin och tropiska frukter som dominerar hos Drakens. Och jag föredrar nog det sistnämnda.

Den enda punkt där Fabrikörn vinner är beskan som har lite bättre bett. Men totalt sett viner Draken precis som väntat.

Fabrikörn - Omvärlden 11-10 således.

torsdag 5 maj 2011

Brygd #82: Citrale


Namnet på denna öl - vilket den insatte förmodligen kan lista ut - kommer från den relativt nya och något hajpade amerikanska humlesorten citra. Som namnet antyder ska den ha tydliga citrustoner, vilket den har gemensamt med många andra amerikanska humlesorter.

Detta är alltså en så kallad Single Hop Ale, d.v.s. en öl med enbart en humlesort. I de flesta öl blandar man flera humlesorter för att få mer komplexitet, men på senare tid har det blivit lite av en trend att enbart använda en humlesort. Flitigast har Mikkeller varit med i dagsläget ungefär tjugotal sorter, samtliga bryggda på samma basrecept för en IPA på 7 %.

Till skillnad från de sistnämnda har jag valt att göra denna lite alkoholsvagare och inte så jättebesk. Tanken är att få ett lättdrucket men ändå smakrikt öl att sippa på under varma sommardagar. En svårighet med svagare öl är att de lätt kan kännas lite vattniga. Detta kan man komma runt på några olika sätt:
  • Karamellmalt ger en viss fyllighet. Vill man inte ha karamellsötman och karamellfärgen finns det s.k. ljus karamellmalt som mest ger fyllighet och möjligtvis en viss sötma.
  • Dextrinpulver innehåller långa sockermolekyler (dextriner) som inte jästen rår på och ökar fylligheten men ger inte någon märkbar sötma
  • Ökad mäsktemperatur ger en vört med högre andel ojäsbara sockerarter (bl.a. dextriner) vilket både ger ökad fyllighet och viss sötma
  • Omältade sädesslag ger extra fyllighet
Jag valde de två senaste sätten och använde 500 g havre samt mäskade vid 68 C i stället för mina 65 C som jag oftast brukar sikta på.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1045
  • FG 1012
  • Abv 4,3 %
  • IBU 35
  • SRM 5 (gyllengul)
Malt:
  • 4 kg pale ale-malt (maris otter)
  • 500 g havreflingor
Infusionsmäskning vid 68 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 66 C.

Humle:
  • 10 g citra i 60 minuter
  • 20 g citra i 20 minuter
  • 30 g citra vid kokslutet
  • 40 g citra i torrhumling
Total koktid 60 minuter.

Jäst:
Jäsning med Safale US-05
  • vid 23-24 C i 7 dagar
  • vid 22 C i 5 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l
Bedömning (1/6)

Vi går direkt på jämförelse med en annan citra-öl, se nedan.

Nja (tillagt 8/6), jag klämmer in en liten passus om fyllighet. Den känns onödigt tunn, trots den låga alkoholhalten. Jag tror att en sådan här öl kan behöva lite tyngre maltprofil med facit i hand. Några kilo münchnermalt kanhända? Något att överväga till nästa års sommaröl.

Fabrikörn vs. St Eriks Pale Ale (1/6)

Ölen i St Eriks-serien bryggs av biologen, öldomaren och hembryggaren Jessica Heidrich. Hur det är med hennes meriter som biolog ska jag låta vara osagt, men som såväl hembryggare som öldomare är hon högt aktad med åtskilliga SM-medaljer och uppdrag i SHBF:s domarkommitté.

Hennes kommersiella öl har dock fått ett något blandat mottagande. Vissa tycker ungefär som undertecknad att de är mycket välgjorda men kanske aningen tråkiga. Somliga verkar reta sig på att St Eriks-ölen ständigt kvalar sig in till Systembolagets lanseringar samtidigt som andra svenska mikrobryggare misslyckas.

St Eriks Pale Ale är påpassligt nog också humlad enkom med citra, och har en alkoholhalt på 4,5 % vilket gör den till ett perfekt motståndare.

När jag häller jag upp ölen inser jag att Citrale nog måste vara den ljusaste öl jag någonsin bryggt, möjligtvis med undantag av mina två Witbier. Den har just den har ljusa mjölkgula nyansen med dragning åt grönt som man hittar i just belgiska veteöl. St Erik är mer gyllengul med dragning åt bärnsten.

St Erik har en mer komplex arom med en brödig maltprofil med dragning åt biskvier, och en lite återhållsam citrushumleton med en aning krusbär. Fabrikörn har mer karaktären av humlejuice med påtagliga toner av tropiska frukter och krusbär, och med malten bara som en stöttande grund.

St Eriks är aningen mer fyllig, och har samtidigt lite mer restsötma och bättre häng i efterbeskan.

Detta var kanske den jämnaste matchen hittills; fyllighet, komplexitet, balans och skön beska mot en renodlad fruktig humlesmak? Jag går på det senare med minimal övervikt.

Fabrikörn - Omvärlden 11-9 således.

onsdag 27 april 2011

Om vaskning av öl i allmänhet, och av hembrygder i synnerhet


I brist på nya hembrygder att skriva om ska jag i stället göra skäl för bloggens namn och dela med mig av just en liten betraktelse.

Ämnet för dagen är det mytomspunna fenomenet vaskning. Enligt sägnen uppstod fenomenet när stekarna ä.k.s. bratsen inte längre fick ägna sig åt sin hobby att spruta champagne på sina favoritkrogar i Båstad och Visby. I stället skulle man då ha börjat beställa in champagne för att sedan be personalen att vaska den, d.v.s. hälla ut den i vasken. Bara för att man kan.

Det är oklart i vilken utsträckning - om någon - detta har förekommit, se t.ex. den här artikeln. En kvalificerad gissning är att det har skett någon enstaka gång och därefter har djungeltelegrafen gjort sitt.

Bland ölnördar är dock vaskning ett högt reellt fenomen. Man har helt enkelt mer öl som man vill prova än vad man klarar av med hälsan och figuren i behåll, och den enklaste lösningen är då att det som inte håller måttet åker ner i vasken. Detta är dock inte helt okontroversiellt.

I en forumtråd på RateBeer ondgjorde sig en skribent över detta beteende; hur omoraliskt det var med tanke på det slit och engagemang som den stackars bryggaren hade plöjt ner i dessa vaskade droppar. Och för att inte tala om hur irrationellt det var med tanke på de pengar som vaskaren hade spenderat.

Men här gjorde i själva verket den indignerade forumdebattören sig själv skyldig till det högst irrationella men ack så vanliga tankefelet sunk cost fallacy. Pengarna, likväl som bryggarens insats, är ju redan satsade, och är helt irrelevanta för beslutet att dricka upp den aktuella ölen eller inte.

Samma problematik ställs man inför som hembryggare. Man har klurat på ett recept, köpt in ingredienserna, ägnat 5-6 timmars arbete på bryggdagen, samt ytterligare två timmar vid flasktappningen. Efter att ha skänkt lite flaskor till vänner, A-lagarna på Olskrokstorget samt kidsen på Stig Center brukar jag ha en back kvar för eget bruk. Med knappt 20 satser per år är detta en avsevärd mängd öl att konsumera, vilket tillsammans med all annan öl man vill prova blir en övermäktig uppgift.

Lösningen blir förstås att vaska delar av produktionen, vilket inte är helt enkelt. De psykologiska mekanismerna bakom de sjunkna kostnaderna är starka även om man är medveten om dem, och att vaska sina älskade hembrygder är således inte det lättaste. Men det löser sig ändå av sig självt på något sätt. De hembrygder man är nöjd med går ganska snabbt åt, medan de mediokra har en tendens att bli stående. Och när de har stått länge nog blir det lite lättare att hälla ut dem.

Min senaste vaskning var Wit IPA; det var inget större fel på den, men jag var inte jätteförtjust i den och det fanns alltid något annat som lockade mer. Så när jag hade drygt halva backen kvar och behövde flaskor för tappning av min Grosspils så blev det Ryaverken nästa.

Om man ska sia om kommande vaskningar så känns det som att den senaste versionen av NZ Strong Ale ligger pyrt till. Inte för att den är dålig på något sätt, men den är klart sämre än tidigare versioner, och den har haft marginell åtgång.

En mildare version av vaskning är att man öppnar en flaska, dricker hälften för att konstatera att "ja, den här var ju OK men lite trist", varefter alkoholhalten i Göteborgs avloppsvatten höjs en aning. Hembrygder som ligger i riskzonen för detta är Kotbüsser samt Gammelöl.

onsdag 20 april 2011

Fabrikörns bidrag till SM 2011


I onsdags var jag och lämnade in fyra öl till årets SM. Nedan ska jag försöka mig på att tippa hur det kommer gå för dem. Eftersom jag och domarna brukar vara ganska överens om mina öl så borde nedanstående kunna stämma ganska bra. Det är bara att beväpna sig med tålamod tills 7 maj.

Rollator dubbelbock

Enligt Reza på 3 små rum så borde denna vinna guldmedalj (i sin klass förmodar jag att han menar). Dels litar jag på hans omdöme, dels är jag väldigt nöjd med denna själv, och vågar därför sticka ut hakan och gissa på att den hamnar på 45 poäng.

NZ Barley Wine

Denna mötte visst jubel på en Barley Wine-provning för ett tag sedan. Jag är ganska nöjd med den själv, och gissar därmed på att poängen blir cirka 40.

Gammelöl

Jag har svårt att se några större fel med denna öl, men samtidigt tycker jag inte att den blev sådär fantastisk heller. Poängen borde då hamna runt 35.

NZ Extra IPA

Jag tror i princip på receptet här, men jästen var inte helt pigg och ölen har fått en lite alkoholisk ton. Jag gissar på 30 poäng.

tisdag 12 april 2011

Brygd #81: Kvadruppel


Jag skulle kunna skriva en riktigt lång inledning om detta öl för att reda ut vad en quadrupel är för något, men det skulle kräva en del grävande i källor och det orkar jag inte. I stället blir det lite korta fakta direkt ur närminnet.

Trappistmunkar och andra klosterbryggerier brygger ofta någon eller några av ölstilarna Enkel, Dubbel, Tripel och Quadrupel. Man kan i grova drag sammanfatta dem så här:
  • Enkel är en med belgiska mått mätt ganska svag ljus eller halvmörk öl med alkoholhalt 4-6 % som dricks av munkarna själva. En del av dessa kan vara svåra att få tag på.
  • Dubbel är mörkare och starkare (6-8 %), kan vara halvsöt, med karamelliga och fruktiga toner.
  • Tripel är ljus, stark (8-10 %), med toner av marsipan och kryddor (oftast från jästen men ibland även från tillsatta kryddor).
  • Quadrupel är mycket stark (>10 %), halvmörk med mycket fruktiga toner.
Exempel på den sistnämnda typen är La Trappe Quadrupel, som för övrigt var den första ölen som använde denna benämning. Ibland används beteckningen Abt för liknande öl, exempelvis den fantastiska St. Bernardus Abt.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1098
  • FG 1020
  • Abv 10,2 %
  • IBU 30
  • SRM 16 (kopparfärgad)
Malt:
  • 3 kg pale sle-malt
  • 1 kg vetemalt
  • 1 kg biskvimalt
  • 1 kg aromatisk malt
  • 1 kg råsocker
  • 700 g havregryn
  • 300 muskovadosocker
Infusionsmäskning vid 63 C i 60 minuter.

Humle:
  • 10 g magnum, 60 minuter
  • 60 g styrian golding, 20 minuter
Total koktid 80 minuter.

Jäst:
Jäsning med Wyeast 1762
  • vid 22 C  i 10 dagar
  • vid 21 C i 11 dagar
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 7 g/l

Bedömning (29/8)

Jag hade visst glömt av att bedöma denna, men bättre sent än aldrig. Den är brunröd åt kastanjehållet, lätt grumlig, med ett lite tunt och kortlivat skum. Nötig arom med den här lite jordiga, anisaktiga tonen som jag har känt i många öl på sistone (Belgisk IPA t.e.x) och som jag misstänker härrör från ett alltför frikostigt användande av biskvimalt. Halvstor kropp med måttlig kolsyra. Torr till halvtorr med halvstor beska.

Ingen höjdare direkt, och jag tror att det är just biskvimalten som är boven. Lite sämre utjäsning tror jag skulle göra susen också.

Fabrikörn vs. St. Bernardus Abt (4/10)

St. Bernardus Abt (SBA) är mitt favoritöl alla kategorier; den är mitt enda 5.0-öl på RateBeer, tätt skuggat av Westvleteren 12 på 4.9. Nåväl, ska man förlora kan man lika gärna göra det stort.

Båda ölen är halvgrumligt rödbruna med beige skum, fast det sistnämnda är såväl större som krämigare hos SBA.

Mot fabrikörns lite nötiga rostade arom med ton av anis framträder den härliga fruktigheten hos SBA tydligt, med toner av plommon, smultron och en aning mandel.

Även munkänslan är lite krämigare hos SBA.

SBA har en perfekt lätt sötma som matchas väl av en mild beska. Fabrikörns är aningen torrare med likartad beska.

SBA vinner inte helt oväntat på alla punkter. Fabrikörn - Omvärlden 11-11 således.

lördag 2 april 2011

Brygd #80: Belgisk IPA


Mitt hembryggande kommer alltmer gå mot att brygga öltyper med låg eller obefintlig tillgänglighet (inkluderat öltyper som inte finns). En sådan öltyp är Belgisk IPA, d.v.s. en öl med belgisk jästkaraktär samt hög beska och humlearom. De enda dylika öl som har funnits hos Systembolaget är XX Bitter som har dykt upp ett par gånger som tillfällig nyhet, Dugges Wallonia 2007, Duvel Triple Hop samt La Chouffe Houblon.

Två svåra val ställs man inför när man ska brygga en belgisk IPA. Dels vilken jäst man ska använda, och dels om man ska använda amerikansk eller europeisk humle, eller en kombination. På jästsidan valde jag mellan Wyeast 1762 (Rochefort) och Wyeast 1214 (Chimay). Valet föll på den förra då jag kan tycka att Chimay-jästen kan ha lite väl mycket tuggummi-fenoler.

På humlesidan valde jag europeisk humle, då jag med erfarenhet från tidigare försök gärna skippar citrus- och tallbarrstoner i kombination med belgiska jästtoner. Det blev styrian golding och saaz, de två kanske vanligaste humlesorterna i belgiska öl.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1060
  • FG 1013
  • Abv 6,2 %
  • IBU 50
  • SRM 10
Malt:
  • 3 kg pale ale-malt (Maris Otter)
  • 2 kg pilsnermalt
  • 1 kg biskvimalt
Infusionsmäskning vid 65 C i en timme, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 63 C.

Humle:
  • 20 g magnum, 60 minuter
  • 30 g saaz, 20 minuter
  • 30 g styrian golding, 20 minuter
  • 40 g saaz, vid kokslutet
  • 40 g styrian golding, vid kokslutet
  • 30 g saaz, torrhumling
  • 30 g styrian golding, torrhumling
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
Jäsning med Wyeast 1762
  • vid 22 C i en vecka
  • vid 22 C i en vecka
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med sråsocker, 6 g/l
Bedömning (6/5)

Vackert kopparfärgad med ett smutsvitt skum.

Det som först slår mig är en tydlig jordig ton med dragning av lakritsrot och anis som jag inte är helt förtjust i. Jag misstänker att den härrör från jästen, och den påminner lite om tonerna jag fick från Danstar-jästerna i vintras. Förutom denna jordighet finns det nötiga och lätt fruktiga toner, samt gräsig och örtig humle. Relativt torr med en påtaglig men behaglig beska.

Inte riktigt vad jag hade tänkt mig, åtminstone inte vad gäller den belgiska jästkaraktären. Jag har dock använt denna jäst förut med goda resultat, så jag är lite förbryllad över den här jordiga tonen. Det kan förstås vara någon annan källa än jästen, men eftersom jag inte har känt detta exempelvis i mina "tyska" öl som jag bryggt under våren så känns ändå jästen som den troliga källan.

Nåväl, ganska gott blev det trots allt. Något att fundera på inför eventuella framtida likna de brygder är - utöver jästen - användandet av biskvimalt. Åtminstone i sådana här mängder. Det blev kanske lite väl mycket nötighet.

Fabrikörns vs. XX Bitter (11/5)

De Ranke Brouwerij är ett relativt nytt belgiskt bryggeri som jag är rätt förtjust i. Man gör inte så jättemånga olika ölsorter; förutom ett par riktigt bra suröl så är ett genomgående tema att man gör klassiska belgiska öl med jästig karaktär fast med mer humle än vad som är brukligt. Deras flaggskepp är XX Bitter vilket som namnet antyder har en rejäl beska.

Redan vid upphällningen inser jag att detta kommer vara som att jämföra äpplen och päron. Fabrikörns Belgiska IPA framträder som väldigt mörk jämfört med XX Bitters halmgula färg.

Även på smakfronten är ölen väldigt olika, där XX Bitter har kryddiga fenoler, örtig humle och en skönt läcker beska med långt häng. Fabrikörns jordiga och nötiga toner övergår i en lite mildare beska och inte riktigt lika torr avslutning.

XX Bitter är helt enkelt ett fantastiskt gott öl som Fabrikörns Belgiska IPA står sig slätt mot utan att vara dåligt på något sätt.

Fabrikörn - Omvärlden 10-9 således.

Experiment: Orval-jäst (14/5)

Vid flasktappningen korkade jag upp en Orval och tillsatte bottensatsen till de sista fem litrarna och rörde om.

När jag häller upp denna brettanomyces-spetsade variant bredvid originalet (Orval alltså) är det slående hur lika de är till utseendet. Fabrikörns är lätt grumlig, i övrigt är de i stort sett identiska.

Fabrikörns har utvecklat en tydlig brettanomyceston, som faktiskt inte är helt olik den jag fick med mina oavsiktliga brett-öl för ett drygt år sedan. Orval själv har mer tydlig brettkaraktär, som också känns bättre integrerad med övriga smaker.

De här jordiga tonerna som finns hos Fabrikörns Belgiska IPA passar inte helt in i bilden, men trots detta var det intressant experiment med ett ganska lyckat resultat.

söndag 20 mars 2011

Brygd #79: Grosspils


Även detta är en repris av fjolårets version, som till skillnad från det årets Pils inte var lika tydligt Brettanomycesinfekterad. Kanske hjälpte den höga alkoholhalten till.

Förutom att årets version ska vara Brettanomycesfri, så blir det några receptändringar också. In med lite münchnermalt samt ytterligare 100 g humle i form av tettnanger.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1073
  • FG 1015
  • Abv 7,7 %
  • IBU 70
  • SRM 8 (bärnstensfärgad)
Malt:
  • 5 kg pilsnermalt
  • 2 kg münchnermalt
Infusionsmäskning vid 64 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 62 C.

Humle:
  • 30 g magnum, 60 minuter
  • 30 g hallertauer mittelfrüh, 20 minuter
  • 30 g saaz, 20 minuter
  • 30 g tettnanger, 20 minuter
  • 40 g hallertauer mittelfrüh, vid kokslutet
  • 40 g saaz, vid kokslutet
  • 40 g tettnanger, vid kokslutet
  • 30 g tallartauer mittelfrüh, torrhumling
  • 30 g saaz, torrhumling
  • 30 g tettnanger, torrhumling
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
Jäsning med Saflager W-34/70
  • i 2 veckor vid 10-15 C
  • vid 4-6 C i 2 veckor
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l

Bedömning (20/4)

Djupt gyllene, nästan helt klar, fint vitt skum. Behagligt örtig och blommig humlearom, särskilt tydligt känner jag igen tonerna från mittelfrüh (tänk Samuel Adams Boston Lager). Torr med en rejäl men inte påträngande beska.

Mycket bra skulle jag vilja säga. Jag funderar dock på om det inte skulle kunna bli ändå godare med en skvätt karamellmalt (caramünich eller liknande) så att den blir lite fruktigare och inte riktigt så torr. Jag bryggde ett liknande öl tidigt i min bana som hembryggare och vill minnas att det var väldigt gott.

Fabrikörn vs. Port Brewing (5/5)

Från nätbutiken The Cracked Kettle hade jag tidigare i vår beställt Port Brewing Panzer Imperial Pilsner (9.5 %). Port Brewing är ett högt aktat bryggeri med ett antal toppöl i sin produktportfölj.

Denna öl var tyvärr misstänkt gammal. Det börjar redan när flaskan öppnas med ett högst beskedligt pys. Upphälld i glaset har den knappt något skum alls. Den är gyllengul jämfört med Fabrikörns lite mer orangea färg.

Aromen har tydliga lagrade toner med honung och russin. Dessutom en del alkohol, men inga tydliga humletoner. Fabrikörns är mycket fräschare med brödig malt, torkade tropiska frukter och örtiga toner. Fabrikörns är torrare medan pansarpilsnern har betydligt tuffare men ändå väldigt skön beska.

Nä, förutom beskan så vinner Fabrikörn på de flesta punkter. Det var synd att jag inte fick en färskare flaska att tävla mot, men jag tror faktiskt att storpilsnern hade vunnit i alla fall.

Fabrikörn - Omvärlden 10-8 således.

söndag 6 mars 2011

Brygd #78: Pils


Det är egentligen inte så mycket att säga om detta öl, det är i stort sett identiskt med det jag bryggde för ungefär ett år sedan: http://fabrikorekstedt.blogspot.com/2010/04/tysk-pils.html.

Jag hade egentligen tänkt mig att vattenbehandla för att få ett lite hårdare vatten, och därmed lite mer likartade förhållanden som i Tyskland. Detta glömde jag dock helt bort tills det var försent, så det får bli en försvenskad version även detta år.

Detta år ska pilsnern även bli Brettanomycesfri; förra årets version var god i någon månad, sedan blev den...tja, intressant skulle man kunna säga. En annan skillnad är jag mäskade några grader lägre denna gång, så att den jäser ut aningen mer.

Data:
  • Satsstorlek 24 l
  • OG 1046
  • FG 1010
  • Abv 4,7 %
  • SRM 3 (ljusgul)
  • BU 45
Malt
  • 5 kg pilsnermalt
Infusionsmäskning vid 64 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 62 C.

Humle
  • 20 g magnum i 60 minuter
  • 50 g tettnanger i 20 minuter
  • 50 g tettnanger vid kokslutet
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
Jäsning med Saflager W-34/70
  • vid 10-15 C i 14 dagar
  • vid 4-6 C i 12 dagar.
Data:
  • Satsstorlek 24 l
  • OG 1046
  • FG 1010
  • Abv 4,7 %
  • SRM 3 (ljusgul)
  • BU 45
Övrigt
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med strösocker, 5 g/l.

Bedömning (tillagd 11/4)

Ljus och nästan helt klar, med en fluffigt vit skum. Rent utseendemässigt skulle den här kunna vara upphälld på någon krog i Tyskland.

Smakmässigt är det sädig hö tillsammans med gräsig och örtig humle som dominerar. Ganska torr och besk, men som väntat så infinner den här strama nordtyska pilskänslan inte sig. Men det gör nog inte så mycket. En perfekt törstsläckare för våren och sommaren.

Fabrikörns vs. Jever (23/4)

Denna gång är det ingen tvekan om att Fabrikörn får hårt motstånd. Jever Pils är en mycket välgjord stram nordtysk pils.

Båda ölen är halmgula med rejält vitt skum. Fabrikörns är aningen disig vilket kanske också gör att den ser något mörkare ut.

Fabrikörns har lite mer jästiga toner, Jever är lite mer rent sädig vilket kanske beror på längre lagringstid, bättre jäsning eller både och. Båda ölen är örtigt och gräsigt humliga, kanske har Jever lite mer örtighet medan Fabrikörn är mer gräsig.

Den tydligaste skillnaden är i smaken där Jever är mer utjäst och med en lite mer distinkt beska.

Mina tre vänner som deltog i denna parallellprovning tyckte att Fabrikörns var godast, men det är jag som fäller avgörandet och då blir det Jever som vinner denna match knappt.

Fabrikörn - Omvärlden 9-8 således.

tisdag 1 mars 2011

Brygd #77: Gammelöl


Innan pilsner och annan lageröl slog igenom på bred front i Tyskland under 1800-talet var de flesta tyska öl överjästa, d.v.s. jästa i rumstemperatur med Saccaromyces cerevisiae. Under 1900-talet förde överjästa tyska öl en tynande tillvaro (förutom tyska veteöl), men i samband med det ökande intresset för öl de senaste decennierna har dessa ölstilar upplevt något av en renässans.

En sådan öltyp är Altbier som framförallt är vanligt förekommande i och kring Düsseldorf. Namnet anspelar förstås på att det görs som förr i tiden, innan lagerrevolutionen, och det kan sägas vara en tysk version av bitter. Aningen mörkare, och moderna versioner jäses dessutom aningen kallare (15-20 C) än de flesta andra överjästa öl, och kallagras som en lager, vilket ger lite mindre fruktiga toner från jästen. Med runt 15 C i mitt källarförråd vintertid är det förstås hög tid att ge sig på denna öltyp.

Malt:
  • 2 kg pilsnermalt
  • 2 kg mörk münchnermalt
  • 1 kg caravienne-malt
Infusionsmäskning vid 66 C i en timma, vid slutet hade temperaturen sjunkit till 64 C.

Humle:
  • 10 g magnum, 60 minuter
  • 60 g tettnager, 20 minuter
  • 60 g tettnanger, 0 minuter
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
  • Jäsning med Wyeast 1007 (German ale) i 10 dagar
  • Kallagring vid 8 C i 14 dagar.
Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1048
  • FG 1012
  • Abv 4,7 %
  • BU 30
  • SRM 15 (kopparfärgad)
  • Erhållen volym 20 l
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Prortafloc, tillsatt 20 minuter från kokslutet
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l.

Fabrikörn vs. Schlösser Alt

Först var min tanke att jämföra min Gammelöl mot en av de bättre varianterna som jag hade lyckats få tag på via nätbutiken bierkompass.de: Uerige Sticke. Nu är just "sticke" en lite starkare variant av altbier, en tysk motsvarighet till ESB skulle man kanske kunna säga. Därför kändes denna jämförelse något missriktad. Men det finns faktiskt en Altbier på Systembolaget, nämligen Schlösser Alt. Eller fanns, ty den försvinner ur ordinarie sortimentet 1 april. Inte så konstigt då den är en ganska medioker representant för ölstilen. Vi kör på den i stället.

De är ganska lika i utseendet; Fabrikörns drar mer åt kopparrött medan Schlösser är mer mörkt bärnstensfärgad. Skummen är nästan identiska och drar åt smutsvitt. Schlösser känns väldigt lageraktig, såpass att jag verkligen undrar om den är överjäst. Sädig, utan några som helst fruktiga toner, fast med viss sockrig karamellighet. Gammelölet har toner av röda bär samt örtig humle.

Gammelölet har en tydligare beska som hänger kvar rätt skönt.

Fabrikörns Gammelöl vinner utan att på något sätt glänsa.

Fabrikörn - Omvärlden 9-7 således.

fredag 11 februari 2011

Brygd #76: Kotbüsser


Alla som är seriöst intresserade av öl har någon gång hört talas om "de tyska renhetslagarna", eller Reinheitsgebot. Denna lag (som av någon underlig anledning ofta benämns i pluralis på svenska) grundades 1516 i Bayern, och stipulerade i sin ursprungsform att öl endast fick bryggas av kornmalt, humle och vatten. Lagen utvidgades senare till att innefatta övrig malt, och när jästen och dess roll i ölbryggning upptäcktes under mitten av 1800-talet så lades denna fjärde ingrediens till i lagtexten.

Det förmenta syftet med lagen var att öka kvaliteten på ölbryggningen, men en oönskad bieffekt var förstås att kreativiteten blev lidande, i synnerhet när lagen spreds till övriga Tyskland efter dess enande 1871. Detta innebar att en hel del lokala specialitetsöl plötsligt blev förbjudna att brygga. Ett exempel på ett sådant öl är Kotbüsser, från staden Cottbus i östra Tyskland. Med såväl omältat havre som honung och socker i receptet faller den in under kategorin "outlaw ales of northern Germany" som Mosher diskuterar i "Radical brewing", s. 256-260. Receptet nedan är i stort sett taget därifrån; jag har ökat andelen socker och honung, samt dragit ner på mängden vete.

Malt & extraktgivare:
  • 3 kg pilsnermalt
  • 1 kg vetemalt
  • 500 g havre
  • 300 g ljust muscovadosocker
  • 200 g honung (acacia)
Infusionsmäskning vid 67 C i en timma.

Humle:
  • 10 g magnum, 60 minuter
  • 40 g tettnanger, 20 minuter
  • 40 g tettnanger, vid kokslutet
Total koktid 90 minuter.

Jäst
  • Jäsning med Wyeast 1007 (German ale) vid 15 C i 12 dagar
  • Lagring vid 5 C i 10 dagar
Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1054
  • FG 1012
  • Abv 5,5 %
  • BU 30
  • SRM 5 (gyllengul)
  • Erhållen volym 20 l
Övrigt:
  • Klarning med 1/2 krm Protafloc, tillsatt 20 minuter före kokslut
  • Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l
Bedömning (16/3)

Klart ljusgul med fint vitt skum. Sädig arom med en del gräsig och örtig humle. Jag tycker mig kunna ana lite aromatiskt sockriga toner från honungen och/eller muscovadosockret, som nästan drar lite åt röda äpplen. Bra balans med en lätt sötma och medelstor beska. I slutet blir den lite jolmig, och jag tröttnar lite på den. Den funkade bäst ganska kall direkt från kylskåpet.

måndag 24 januari 2011

Brygd #75: NZ Imperial Stout


En olöslig fråga bland hembryggare, ölrejtare, ölbloggare och andra ölnördar är den om skillnaden - om någon - mellan porter och stout. Själva namnet stout härstammar sådär 250 år tillbaks från stout porter, d.v.s. en kraftigare variant av porter. Därefter har såväl porter som stout ändrat karaktär flera gånger.

Men för moderna varianter verkar de flesta vara överens om några lösa skiljelinjer:
  • Porter är lite sötare än stout.
  • Porter är lite ljusare än stout; en stout är alltid svart även när den hålls upp mot ljuset medan en porter ska vara mörkt rödbrun, åtminstone vid just nämnda förfarande.
Sedan finns det en bryggteknisk skiljelinje också; en stout ska innehålla rostat (omältat) korn vilket en porter inte får göra. Själv tycker jag en sådan distinktion egentligen är mindre intressant, det är väl ändå slutresultatet som räknas?

Ännu knepigare blir det när man diskuterar öltyperna imperial stout och imperial porter (eller strong porter som den även kallas). Vid de alkoholhalter vi pratar om här försvinner åtminstone ljushetskriteriet. Samtliga imperial/strong porter jag druckit har varit kolsvarta. Det där med sötma blir också lite mer flytande vid dessa alkoholhalter. Kvarstår då kriteriet angående rostat korn.

Min senaste skapelse med nyzeeländsk humle faller inom ramen för imperial stout med avseende på det sistnämnda kriteriet. Däremot har den en betydligt mindre mängd rostade maltsorter än förra årets variant. Skälet till detta är att min svartmalt var slut och att jag inte har för avsikt brygga några fler porter/stout under 2011.

Nu visade det sig att denna brygd blev betydligt mer utjäst än vad som var tänkt, och då känns det som att benämningen imperial stout ändå går vinnande ur striden.

Data:
  • Satsstorlek 20 l
  • OG 1092
  • FG 1017
  • Abv 9,8 %
  • BU 90
  • SRM 38 (svart)
Malt och extraktgivare:
  • 5 kg pilsnermalt
  • 1 kg karamellmalt (SRM 50)
  • 500 g havreflingor
  • 500 g ljust maltextrakt
  • 500 g melass
  • 300 g ljus chokladmalt
  • 200 g rostat korn
Infusionsmäskning vid 66 C i 60 minuter.

Humle:
  • 30 g pacific gem, 60 minuter
  • 30 g riwaka, 20 minuter
  • 30 g pacific gem, 20 minuter
  • 30 g riwaka, vid kokslutet
  • 40 g pacific gem, vid kokslutet
  • 40 g riwaka, torrhumling
Total koktid 90 minuter.

Jäst:
  • Jäsning med Danstar Nottingham i 5 dagar vid 19-20 C
  • Efterjäsning vid 18 C i 5 dagar
Övrigt

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (11/2):

Inte fullt kolsyrad; pyset när flaskan öppnas är väldigt diskret och det beiga skummet blir lite tunt. Färgen är svart med en lite rödbrun kant.

Rostade toner med mörk choklad dominerar, jämte fruktiga björnbärstoner och en del jordiga lakritstoner (jästen igen?). Ganska torr avslutning med måttlig beska, vart tog de 90 BU vägen?

Ganska gott blev det i alla fall, den här öltypen är nog den lättaste att lyckas med.

Fabrikörns vs. Brooklyn Black Chocolate Stout (18/2):

Eftersom jag inte är helt nöjd med årets version av NZ ImpStout trodde jag att detta skulle bli en uppenbar förlust. Men, nja...

Brooklyn Black Chocolate Stout (BBCS) har lite mörkare (brunare) skum. BBCS drar mer åt bränt socker, salmiak och krut, medan Fabrikörn's har mer toner av saltlakrits, björnbär och kaffe/tobak.

Fabrikörns är lite torrare och strävare, medan BBCS är lite sötare.

Tuff match igen. Jag har mer och mer ledsnat på olika sorters stout och porter, och framförallt med toner av just salmiak och krut. Därför vinner faktiskt Fabrikörn's knappt igen, trots att årets upplaga är sämre än fjolårets.

Fabrikörn - Omvärlden 8-7 således.

Experiment: Kaffe (19/2)

Jag har tidigare testat att slänga i lite kaffe i diverse porter och stout, och resultatet brukar alltid bli bra. Denna gång tänkte jag testa betydelsen av när man har i kaffet. Jag tillsatte dels en skvätt presskaffe till en flaska vid tappningen. Sedan jämförde jag denna med att tillsätta samma skvätt vid upphällningen. Skillnaden blev slående; flaskan med kaffe tillsatt vid buteljering hade de här typiska grön paprika-tonerna man kan känna i de flesta kaffe-öl, exempelvis Beer Geek Breakfeast. Glaset med nytillsatt kaffe hade en lätt kaffeton utöver den ordinarie smaken. Givetvis borde jag haft med ett glas med en helt kaffefri variant också, men slutsatsen verkar uppenbar: kaffet och ölen utvecklar någon slags ny arom som inte finns vare sig i kaffe eller i (mörka) öl. Mitt mest intressanta experiment hittills

Tillägg 2011-12-11

Trots att jag alltså lät den här vinna över Black Chocolate Stout - vilket kanske inte var så förmätet trots allt - så har det inte varit någon rykande åtgång på den. Någon ströflaska här och där har slunkit ner, men när sommaren närmade sig så var det en hel back 35:or kvar samt några storflaskor. Jag beslutade då att jag skulle tävla med i den i Göteborgs Vinterölsträff, tillsammans med några nybryggda NZ-öl. Imperial Stout brukar alltid vara uppskattat.

Och det var den. Mycket riktigt var det den ölen som rönte mest uppskattning hos folk som passerade förbi mitt bord och testade mina brygder. Jag märkte också att åtskilliga kom och tog om, vilket brukar vara ett gott tecken. Senast det hände var för två år sedan med min Bälgoporter. Det blev ingen medalj den gången men en sjätteplats vill jag minnas. Denna gång blev det dock full pott, och jag fick nedanstående pokal med mig hem.

Normalt sett tycker jag det är lite löjligt att dricka ur pokaler, men den här passar ju faktiskt riktigt bra som veteölsglas. Det får nog drickas några Aventinus ur den framöver.


onsdag 12 januari 2011

Brygd #74: NZ Strong Ale


Tredje gången gillt blir det för detta mitt favoritöl. Receptet är i stort sett identiskt med förra årets version, och det är väl inte så mycket mer att säga än att (åter) presentera receptet.

Data:
  • Satsstorlek 22 l
  • OG 1075
  • FG 1020
  • Abv 7,2 %
  • BU 75
  • SRM 26 (mörkt rödbrun)
Malt:
  • 4 kg pale ale-malt
  • 2 kg biskvimalt
  • 1 kg karamellmalt (SRM 50)
  • 500 g havregryn
  • 200 ljus chokladmalt
Infusionsmäskning i en timma vid 67 C.

Humle:
  • 20 g pacific gem, 60 minuter
  • 30 g riwaka, 20 minuter
  • 40 g pacific gem, 20 minuter
  • 30 g riwaka, vid kokslutet
  • 20 g pacific gem, vid kokslutet
  • 40 g riwaka, torrhumling
  • 20 g pacific gem, torrhumling
Jäst:
  • Jäsning vid 19-20 C i 6 dagar med Danstar Nottingham
  • Efterjäsning i 5 dagar vid 19-20 C
Övrigt:

Kolsyrejäsning på flaska med råsocker, 5 g/l

Bedömning (7/2):

Den här ölen tog tid på sig för att kolsyresättas; efter två veckor var den nätt och jämnt kolsyrad. Efter tre veckor blir det dock äntligen ett rejält beige skum över den kopparfärgade vätskan.
Aromen är dock en besvikelse. Jag har bryggt den här ölen två gånger innan och den har alltid haft en rejäl humlearom, framför allt med feta björnbärstoner från pacific gem-humlen. Här lyser dock dessa humlearomer med sin frånvåro. Dessutom känns maltigheten lite fadd, plus att den lite tråkiga jästtonen från Danstar som jag hade i såväl Brunportern som Vintervärmaren åter gör sig påmind.
Detta öl i sin ursprungsversion fick 43 poäng i SM 2009. Årets version skulle nog få minst 10 p sämre. Inte för att det är några direkta felsmaker, men fräschören från tidigare årgångar är som bortblåst. Mycket underligt, då receptet väsentligen är oförändrat. Det enda som är annorlunda är jästen, men det kan knappast förklara hela tappet. Jag kommer dock aldrig använda Danstar-jäster igen.

Fabrikörn vs. Great Divide Hibernation Ale:

När jag bryggde denna öl för första gången hade jag just Hibernation Ale som förebild. När jag sedan lämnade in den till SM i klassen "övriga starka överjästa öl" eller vad det nu kan tänkas heta (jag betraktar den själv som en "American Strong Ale" men den klassen finns inte med i SHBF:s öltypsdefinitioner) angav jag Hibernation Ale som referensöl. En av domarna tyckte att den var mycket bättre än Hibernation, och jag är nog böjd att hålla med. Så det borde funnits mycket goda chanser att kvittera mot omvärlden, om version 3 hade levt upp till tidigare utgåvor. Men så är ju nu inte fallet.

Båda ölen går i nyanser av rödbrun mahogny/teak. Fabrikörns är något mörkare medan Hibernation märkligt nog har något mörkare beige ton i skummet.

Aromen skiljer sig ganska mycket åt; Fabrikörns har mer tydliga fruktiga humletoner och en tydligare rostad ton, medan Hibernation har mer bränt socker och teaktiga humletoner.

Munkänsla och smak (torrhet & beska) är likartade.

Fabrikörns står sig väl även här, kanske är årets version inte så tokig ändå. Det är i princip helt jämnt här, men jag låter fabrikörns vinna med tanke på de ännu bättre tidigare årgångarna.

Fabrikörn - Omvärlden 7-7 således.